I måndags förra veckan hittades en man som legat död i flera år utan att saknas av en medmänniska. Han är en tragisk påminnelse om att vi radikalt måste stärka arbetet mot ofrivillig ensamhet. Just denne man vet vi inget om ännu, men vi vet att samma öde möter hundratals människor varje år i vårt land. Hundra människor i Göteborg ifjol. Mer än tvåhundra i Stockholm.
Att dö ensam och inte saknas av någon levande själ är djupt tragiskt, men sorgligast av allt är det liv dessa medmänniskor kan ha levat, alldeles intill oss andra.
Fyra av tio svenska hushåll är ensamhushåll. En av tre personer över 60 år bor ensamma. Det är naturligtvis inte i sig ett tecken på ofrivillig ensamhet. Men fyra av tio svenskar har upplevt sig ofrivilligt ensamma.
Ofrivillig isolering är ett av de värsta straff vi människor kan tänka oss. Den bryter ned oss, det visste de som tänkte ut tortyr- och påföljdssystem genom historien.
Det vet även dagens forskare: studier visar att ett större socialt nätverk kan minska risken för förtida död med 50 procent.
En sammanställning av 148 olika forskningsstudier visar att ofrivillig isolering skadar oss lika mycket som rökning och fetma. Vi blir deprimerade, får svårt att försvara oss mot infektioner och lider vi av smärta förvärras den. De seniorer som dagligen lämnar sitt hem har lägre dödlighet än andra, och den skillnaden kan inte förklaras av att den som stannar hemma är sjukare redan innan.
Vi vet allt detta. Ändå gör vi för lite. Två av tre årsrika personer i vårt land känner sig ensamma, fast de har äldreomsorg. Var femte människa som dör på sjukhus, dör alldeles ensam. 150 000 personer i Sverige har kontakt med andra bara någon eller några gånger i månaden, ens via telefon eller Internet. Och så många som åtta av tio anhörigvårdare känner sig ensamma även i tvåsamheten.
I Storbritannien finns numera en minister med särskilt ansvar att mota ensamheten, men vem är ansvarig hos oss?
Arbetet mot ensamhet är så avgörande för ensamma människor att vi anser att det behövs en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet. En sådan har vi krävt i Sveriges riksdag, och vi hoppas att fler ser det vis er. Det är bra att det i statens budget för 2020 finns medel avsatta för att inom äldreomsorgens ram motverka ensamhet. Där hoppas vi att volontärer och ideella krafter får stort stöd, liksom kunskap och stärkt arbete för profilboenden och hemtjänst med till exempel arabisktalande eller teckenspråkig personal, eller Hbtq-inriktning för den som vill.
En nationell strategi måste dock inkludera många fler delar av samhället än äldreomsorgen: människor av alla åldrar kan ju bli isolerade under sina liv.
Vi vill att en grundlig genomlysning ifrågasätter allt från stadsplanering, boendeformer och transporter till kultur, civilsamhälle och näringsliv.
Skatte- och byggregler behöver underlätta för trygghetsboenden, kollektivboenden och generationsboenden, så att människor kan behålla sin självständighet och samtidigt få social samvaro och hjälp. Reavinstskatten vid flytt behöver dessutom sänkas, taket i bostadstillägget höjas och sociala behov måste väga betydligt tyngre när en människa ansöker om äldreomsorg. Vi måste vända på varje sten för att minska påtvingad ensamhet, öka kunskapen, utveckla evidensbaserade metoder för att hjälpa och lyfta fram och stärka det engagemang som redan finns.
Ensamheten skadar oss människor. Som förtroendevalda är det därför vårt ovillkorliga ansvar att bryta den. En man är död sedan flera år och tusentals ensamma människor har inte tid att vänta.
