Nyligen beslutade den rödgröna majoriteten i Plan- och byggnadsnämnden att gå vidare med ett nytt bostadsområde i Norra Luthagen.Förslaget är dessvärre illa genomtänkt och bäddar för strukturella sociala problem i framtiden.
Utanförskapsområden skapas nämligen inte genom någon slump. Det går redan i planförfarandet att bedöma riskerna för en sådan utveckling.
Den enskilt viktigaste faktorn är om det finns människor som vill bo i området eller inte. Det vill säga om det finns människor som om de hade möjlighet att välja andra alternativ fortfarande skulle välja att flytta just dit. Det nu föreslagna bostadsområdet saknar förutsättningarna för att bli ett sådant attraktivt område.
För att ett område ska vara eftertraktat måste det ha goda kvaliteter. Genom årtionden av ansamlad empirisk kunskap vet vi vilka dessa kvaliteter är.
Det kan enkelt kokas ner till att området behöver vara vackert gestaltat; grönt; utan för mycket insyn i bostäderna; med tydliga avgränsningar mellan privata och offentliga ytor; och utan otrygga platsbildningar. Om ett område inte har en hög grad av någon av dessa kvaliteter vill inte människor bosätta sig där.
Vi kristdemokrater är för att bygga stad och vi är för att låta Uppsala växa norrut, men just detta föreslagna bostadsområdet saknar dessa goda stadskvaliteter och därför kan vi inte stå bakom planerna.
I den klassiska rutnätsstrukturen i Luthagen har ett kvarter – en ruta – en area om cirka 8 000 kvadratmeter. En sådan ruta är bebyggd med bostadshus i tre till fyra våningar.
Denna grundmall skapar en enhetlighet inom området trots att byggnaderna i sig varierar både när det kommer till typ och gestaltning. Resultatet blir ett område med både harmoni och liv. Detta är förstås ingen slump. Det är ett resultat av kunskapen hos framsynta stadsarkitekter, som till exempel Gunnar Leche, som förstod behovet av mänsklig skala och proportionalitet för att människor ska trivas.
Dessa stadsarkitekter hade förstahandskunskap om problemen med trångboddhet i små kvarter med gårdshus, och gjorde det till sina livsmissioner att människor ska slippa sådana bostadsmiljöer. I Börjetull vill de rödgröna nu bygga tillbaka problem som tidigare generationer alltså försökt bygga bort!
Förslaget till byggnation i Börjetull är uppdelat i fyra delområden där respektive del är överbelamrat med gårdshus som effektivt dödar stadskvaliteterna.Det föreslås minimala gårdar, mörka närmiljöer, oklara gränser och små avstånd mellan husen.Därtill kommer arkitekturen bli samma utslitna nyfunkis som ständigt hamnar längst ner i listan över vad människor tycker är vackert.
Om man skulle planlagt området enligt den stadsstruktur som givit så goda resultat i Luthagen skulle området delas upp i åtta kvarter med hus i tre till fem våningar. Det hade vi krisdemokrater kunnat stå bakom.
I stället är nu området uppdelat i 16 kvartersliknande delar där det typiska huset är fem till sju våningar. Värst är förslaget från Uppsalahem och Bonova där fem (!) kvartersstrukturer föreslås på en yta som historiskt hade bebyggts som två kvarter – med hushöjder upp till elva våningar.
De rödgröna påstår att området måste bebyggas på detta sätt - annars blir det för dyrt. Men då vet inte den ena handen vad den andra gör.De eventuella byggkostnadsvinster som kan göras får ju i förlängningen betalas av Uppsala kommun. Det är nämligen skattebetalarna som får stå för notan när områdets sociala brister leder till att kostnaderna stiger i social-, skol- och arbetsmarknadsnämnderna.
Efter sommaren ska förslaget ut till samråd och synpunkter inhämtas. Detta är tyvärr oftast enbart en formalitet. Så länge de rödgröna har bestämt sig så kommer detta område bebyggas utan social hållbarhet.
Vill man förändra hur det byggs i Uppsala kommer den verkliga möjligheten genom valet i september 2018 – då kan man rösta för en kristdemokratisk byggpolitik.
Jonas Segersam
kommunalråd i opposition (KD)
Simon Westberg
ledamot (KD) i Plan-och byggnadsnämden