Den psykiska ohälsan, som ångest, depression, återkommande oro och sömnsvårigheter, har ökat dramatiskt i Sverige sedan slutet av 80-talet. Bland personer under 24 år har sådana besvär trefaldigats sedan början av 90-talet. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning och sådana sjukskrivningar är mer långvariga än andra.
Den ekonomiska ojämlikheten har ökat stadigt under samma period, efter att ha minskat sedan 20-talet. Det gäller de flesta europeiska länder och även andra demokratiska höginkomstländer. Men det är särskilt tydligt just i Sverige. Inkomstfördelningen i Sverige blir allt mer sned.
Finns det ett samband mellan dessa båda fenomen? Ja, det gör det. Och inte bara det. Det finns ett kausalt samband – vi vet vad som är orsak och verkan. Några forskare som gjort mycket för att ta fram och sprida denna kunskap är de engelska epidemiologi-professorerna Kate Pickett och Richard Wilkinson. 2010 kom deras bok Jämlikhetsanden på svenska. Den hade då närmast gjort sensation i den akademiska världen och nådde också en bredare grupp av samhällsintresserade läsare. Det sensationella bestod inte i nya fynd eller slutsatser, utan i den enorma mängd vetenskapligt granskade studier de gått igenom och i det anmärkningsvärt klara och tydliga mönster som framträdde: Stora inkomstskillnader i ett samhälle har mycket skadlig inverkan på en lång rad områden; befolkningens hälsa (livslängd, barnadödlighet, missbruk, fetma med mera) sociala relationer (våld, brottslighet, tillit, gemenskap med mera) liksom på barnens förutsättningar (välbefinnande, skolprestationer, mobbning, tonårsgraviditeter med mera). De kunde också visa att alla grupper i samhället, både rika och fattiga, mår dåligt av stora inkomstskillnader, även om de fattiga drabbas värst.
Nu har Wilkinson och Pickett kommit med en uppföljare, Den inre ojämlikheten. De konstaterar att senare forskning bekräftar bilden i ”Jämlikhetsanden”, men de har nu en delvis annan vinkel: i stället för på samhälleliga effekter fokuserar de på det psykologiska, på tankar och känslor. De försöker beskriva mekanismerna, hur det går till när de negativa effekterna uppstår. Känner vi till orsakerna till ett problem bör dessa angripas, inte bara symptomen. Mekanismerna utgörs av psykologiska reaktioner på ojämlikhet, kort sagt skadliga stressreaktioner. De växande ekonomiska klyftorna gör sociala hierarkier och positioner viktigare, vi dömer och bedömer både andra och oss själva mer och hårdare. Vår gemenskap med andra och vår självbild hotas. Kampen för social status blir allt viktigare och hårdare och mer stressande. Att kampen skapar känslor av konkurrens, egoism, förakt, avund och så vidare är lätt att förstå, men hur kan effekterna bli så omfattande och allvarliga som forskningen visar? Förklaringen finns sannolikt i människans historia. Människan som art har överlevt och utvecklats tack vare sin sociala förmåga, förmågan till samarbete och empati med andra människor. Under större delen av vår historia har vi levt i jämlika samhällen, byggda på gemenskap, solidaritet och ömsesidighet. Lasse Berg har beskrivit detta på ett mycket lärorikt och underhållande sätt i sin Kalaharitrilogi.
I den tid vi nu lever kan inga samhällsförändringar diskuteras utan hänsyn till klimat och miljö. Wilkinson och Pickett gör detta till ett viktigt ämne i sin nya bok. Enligt dem är ökad jämlikhet en förutsättning för ett hållbart samhälle. Den ökande ojämlikheten har lett till intensifierad materiell konsumtion; vi arbetar mer, sparar mindre och skuldsätter oss för att ha råd med statusprylar. Det får oss att må dåligt och förvärrar dessutom klimat- och miljökrisen. En annan försvårande faktor är att ojämlikhet försvagar vår vilja och förmåga att ta ansvar för det gemensamma, det allmänna bästa.
Det finns i dag mycket lite vetenskaplig kritik mot Wilkinson och Picketts beskrivningar av ojämlikhetens skadliga effekter. Trots det fortsätter utvecklingen att gå åt fel håll. En framträdande svensk forskare som konstaterat detta är statsvetarprofessorn Bo Rothstein som bland annat i Dagens nyheter (1/6 2019) diskuterat varför allt fler länder väljer en politik som minskar den mänskliga välfärden. Han har inga svar, men tar upp problem i sin egen grupp, de samhällsvetenskapliga forskarna. Enligt Rothstein tar de inte sitt ansvar av rädsla för att ställningstaganden för mänsklig välfärd kan uppfattas som politiska och partiska (vänstervridna tror jag han menar). Den risken finns, men är (förhoppningsvis) inte så stor när det gäller redovisning av faktiska förhållanden. Däremot när det gäller förslag till åtgärder, varför sådana saknas i många vetenskapliga publikationer. På den punkten har Wilkinson och Pickett mött kritik. De försöker nämligen formulera konkreta, genomförbara åtgärdsförslag.
Omfördelning av ekonomiska resurser kan ske i efterhand genom nationella och internationella skatter. Ett annat sätt är att angripa sjukdomen i stället för symptomen och motverka att de stora inkomstskillnaderna uppstår. Wilkinson och Pickett betonar det senare och fokuserar på den ekonomiska demokratin. De diskuterar anställdas inflytande, lönesättning med mera, men lyfter framför allt upp ägandet och fördelarna med personalägda företag. Något förvånande ser de här USA som ett föregångsland, där det finns många, stora och framgångsrika löntagarägda företag. Förslag till förändringar av vårt ekonomiska system väcker ofta motstånd, eftersom de uppfattas som radikala, omvälvande, kanske till och med revolutionära, och därmed skrämmande. Jag tror tvärtom att sådana reformer är nödvändiga om vi ska kunna undvika de plötsliga, dramatiska och plågsamma samhällsomvälvningar som vi fruktar.
Det känns bra att veta att om vi lyckas öka jämlikheten kommer det att vara till nytta och glädje för alla, såväl fattiga som rika och nuvarande och framtida invånare på vår kära planet.
Carl Åborg
Psykolog och docent