”Det får aldrig hända igen!” var reaktionen i samband med vanvårdsutredningen (2011) och den efterföljande offentliga ursäkten till de barn som vanvårdades i samhällets regi innan 1980. Men även i dag finns brister i samhällets vård av barn och unga. UNT har nyligen uppmärksammat flera exempel där kommunen brustit i sitt uppdrag. Behandlingshemmet Frossarbo stängdes med omedelbar verkan av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som ansåg att ungdomarnas säkerhet inte kunde garanteras. Vid ett Hem för Vård och Boende (HVB) i Börje ledde skadegörelse, stölder och hot till ett flertal polisanmälningar från grannar till boendet.
Det är tydligt att frågan om tillsyn och kvalitet vid HVB behöver prioriteras, både av socialnämnden och av IVO som har ansvar för tillsynen av HVB. Vi vill särskilt lyfta fram tre områden som vi menar behöver prioriteras för att öka såväl kvaliteten som rättssäkerheten.
Underlätta kommunernas arbete med kvalitetsbedömningar. Socialstyrelsen har tidigare uppmärksammat att kontrollen av olämpliga familjehem inte är tillräcklig och att samrådsskyldigheten inför en placering inte alltid följs.
Det kan innebära att en kommun placerar en ung person i ett familjehem som en annan kommun har avrått ifrån.
Vi ser ett behov av att skapa en bättre insyn och ökad transparens i den vård och behandling som bedrivs vid HVB för att socialnämnden enklare ska kunna bedöma kvaliteten hos de HVB man överväger att anlita.
Ökad nationell transparens är också ett sätt att förhindra misstag och att snabbare upptäcka oseriösa aktörer som brister i sina uppdrag.
Innehållet i behandlingen måste kvalitetssäkras. Vi är mycket oroade över de rapporter som visar på frånvaron av behandlingsinsatser under placeringar. Både personal och placerade ungdomar har vittnat om exempelvis utebliven psykologisk behandling. Utan den vård och behandling som är skälet till placeringen riskerar den att bara bli förvaring av unga. Det är vare sig försvarbart sett till den ungas integritet eller ett ansvarsfullt användande av kommunernas pengar. Det måste finnas krav på en tydlig planering och uppföljning av hur den ungas behandling och hälsa ska tillgodoses.
Alla barns rätt till skolgång. I sin rapport ”Barn och ungas hälsa, vård och omsorg” (2013) skriver Socialstyrelsen att endast 60 procent av de barn som har placerats före tio års ålder går ur grundskolan med godkänt i svenska, matte och engelska. För dem som placerades efter tolv års ålder är resultaten ännu sämre. I många fall finns det brister i skolgången under placeringen. Undervisningen kommer inte igång, skolplanen följs inte.
Skolor rapporterar om bristande insatser från vissa boenden med att stödja och motivera ungdomar att gå till skolan. Det borde rimligen ingå i deras uppdrag.
Också skolsituationen för ensamkommande ungdomar som bor i HVB behöver uppmärksammas. Frånvaron av skolmisslyckanden har visat sig ha en skyddande effekt mot den överrisk som finns för framtida psykosociala problem hos placerade barn och unga. Att placerade barn och ungdomar har rätt till anpassad skolgång måste vara en prioriterad fråga.
Ett omhändertagande är ett stort ingrepp i en människas liv. Vård och behandling i HVB måste hålla en sådan kvalitet att den har största möjliga förutsättningar att leda till avsett resultat. Vi menar att socialnämnden behöver utveckla former för att ta till vara erfarenheter och synpunkter från placerade barn och ungdomar. Deras upplevelse av bemötande och innehåll i placeringen måste ligga till grund för det fortsatta arbetet. Den senaste tidens vittnesmål om brister och försummelser behöver tas på största allvar för att bygga upp förtroendet och rättssäkerheten vid placeringar av barn och unga.
Malena Ranch (MP), 2:e vice ordförande Nämnden för hälsa och omsorg
Erika Karlénius (MP), riksdagskandidat Uppsala län