Den senaste tiden har det debatteras om en tydligare uppdelning av det svenska högskolelandskapet. Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet har varit inne på den linjen i en debattartikel och nu senast Torsten Åkesson, professor i partikelfysik, vid Lunds universitet. Grundtanken är en tydligare uppdelning där mindre högskolor ska ta ett större ansvar för grundutbildning, medan ett fåtal av de större forskningsintensiva universiteteten ska ges en större del av avancerad utbildning och forskning.
Att skilja forskning och utbildning åt på det sättet som föreslås av Åkesson och Danielsson är kanske relevant för partikelfysik och teoretisk fysik, men vore olyckligt för högskolesektorn som helhet och skulle riskera att långsiktigt försämra kvaliteten i landets högre utbildningar.
I högskolelagens första kapitel står det att högre utbildning ska vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet och att det ska finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning. Det är väl känt att forskning och utbildning berikar varandra och att universitetslärare ges möjlighet att både undervisa och forska borgar för en hög kvalitet. Det är först då som förutsättningar för utbildning på vetenskaplig grund ges på allvar.
Kravet på att utbildningen ska vara förankrad i forskningen är detsamma oavsett storlek på lärosäte och dess utbildningsportfölj.
I fördelningen som råder i dag har dock de nya lärosätena mycket mindre resurser för att klara det kravet. Det betyder att lärosäten med stora utbildningsvolymer har svårt att klara en fullgod forskningsanknytning av exempelvis viktiga välfärdsyrken såsom sjuksköterskeutbildning och lärarutbildning. Bedömningen av forskningsmedlens fördelning bland landets lärosäten skulle snarast behöva göras utifrån utbildningsportföljens behov på varje lärosäte än genom att skilja på utbildning och forskning. För vi vill väl att kvaliteten i en sjuksköterskeutbildning ska vara lika hög som i en utbildning i partikelfysik?
I det här perspektivet menar jag att en ännu tydligare uppdelning, vi har det redan till viss del, mellan ”utbildningslärosäten” och ”forskningslärosäten” skulle vara olycklig.
Ska Sverige bli bättre på att ge högre utbildning till en stor del av befolkningen måste vi välja andra vägar. Profilering och en diversifiering av uppgifterna för landets lärosäten är däremot en viktig princip och ska stöttas i syfte att öka mångfalden och slagkraften i det samlade systemet. Men det är centralt att förstå att diversifieringen inte handlar om att skilja på utbildning och forskning utan om att det är olika typer av samlade och robusta forsknings- och utbildningsmiljöer som skapas på olika lärosäten.
Sveriges universitets- och högskoleförbund har nyligen presenterat en internationell kunskapsöversikt som jämför forskningsfinansieringen mellan olika länder.
Den visar att länder med ett högre basanslag för forskning och ett utökat kvalitetsansvar för granskningen av forskningen på lärosätesnivå också har en bättre utveckling av forskningsprestationerna.
Högre utbildning och forskning ska finnas vid alla lärosäten i ett samlat högskolesystem som garanterar samma höga utbildningskvalitet oavsett typ av lärosäte. Här finns behov av ett höjt basanslag för forskning samt en friare användning av anslaget för utbildning respektive forskning vilket direkt skulle gagna den högre utbildningens forskningsanknytning.
Jag ser utbildning som det största demokratiseringsprojektet av alla. Därför är det också viktigt att vi kan erbjuda en likvärdig kvalitet oavsett utbildning och lärosäte.
Anders Söderholm, rektor vid Mittuniversitetet