Asylmottagningen och integrationen måste förbättras. Lagar och regelverk behöver förändras. Berörda myndigheters hantering måste optimeras och samordnas. För att vi tillsammans med värdighet ska ta emot medmänniskor som flyr och dessutom lyckas med integrationen, räcker det inte med att lagar förändras och myndigheternas hantering optimeras och samordnas.
VI behöver öppna våra hjärtan. Vi kan inte vara svenskar och européer som bygger murar mellan människor.
Det behöver inte vara svårt att öppna sitt hjärta. Prata en stund vid personalfikat med den nye arbetskamraten som inte talar perfekt svenska. Knacka på hos den nya grannfamiljen som fått uppehållstillstånd och hälsa dem välkomna. Bjud in invandrarbarnen på förskolan eller i skolan till familjens barnkalas.
För en tid sedan mötte jag en ung man och fick lyssna till hans berättelse. Den berör mig djupt och väcker många frågor om hur vi behandlar barn i Sverige.
”Mina föräldrar kommer från Afghanistan. Innan jag föddes flydde de till Iran. I Iran var jag och min familj inte medborgare och vi levde i utanförskap och fattigdom.
När jag var 14 år blev jag arresterad. Jag hade inga id-handlingar. Under en månad fick jag militär träning tillsammans med andra unga afghaner. En paramilitär grupp tog med oss till Syrien för att kriga. Under en strid blev jag skjuten i huvudet. Allt blev svart – jag var medvetslös i tre dygn. Jag vaknade upp på ett sjukhus i Iran. Jag var helt förlamad. Jag kunde inte höra på mitt ena öra och jag hade mycket ont i huvudet. Efter en tid på sjukhuset mådde jag bättre. Jag förstod att man ville skicka tillbaka mig till Syrien för att fortsätta kriga. Jag var livrädd och bestämde mig för att fly.
Jag lyckades ta mig till Sverige. Jag kom hit för två år och tre månader sedan. I början kände jag mycket hopp, att jag skulle kunna bygga en framtid här och leva i fred och frihet. Efter en tid skrev Migrationsverket upp min ålder med tre år. Därför har jag inte fått gå i skolan i Sverige. Under min tid i Sverige har jag fått flytta till fem olika städer.
Jag har flera gånger sökt hjälp av läkare för mina krigsskador. Jag hör inte på mitt ena öra. Jag har ständig huvudvärk. Jag är orolig och har svårt att sova. För en månad sedan fick jag remiss till en specialistläkare. Man planerade genomföra en operation. Jag kan kanske få tillbaka en del av hörseln. Migrationsverket bestämde precis före mitt besök hos specialistläkaren att jag skulle flytta.
Jag har fått börja om att söka läkarhjälp på min nya ort. Jag behöver få hjälp med behandling och operation. Jag känner mig uppgiven och rädd för att Migrationsverket ska bestämma att jag ska flytta igen innan jag hinner få hjälp.
Jag är också rädd och orolig för att Migrationsverket ska avslå min ansökan om asyl och utvisa mig till Afghanistan. Jag har inte någon släkt eller några kontakter i Afghanistan. Jag vet inte hur jag ska kunna klara mig där. Jag är övertygad om att jag i Afghanistan aldrig kommer få hjälp med behandling av mina krigsskador.
Jag vill gå i skolan och utbilda mig för att kunna arbeta och försörja mig själv. Jag vill skapa min framtid här. Jag vill leva i Sverige – i fred, frihet och demokrati. Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!”
Asylsökande är inte statistik och siffror utan människor precis som du och jag. Men många av dem har varit med om det mest ofattbara och fruktansvärda. Försök ta in och förstå en pojkes berättelse och öppna ditt hjärta!
Rickard Klerfors
biståndsexpert och ansvarig för tidiga insatser för asylsökande
biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta