Den senaste tidens nyhetsrapportering om barn- och ungdomspsykiatrin i region Uppsala har varit allt annat än munter läsning. BUP-tillgängligheten i Uppsala rankades för juli månad som sämst i hela landet – endast 19 procent fick vård inom tiden för vårdgarantin (30 dagar). Nu har statistiken för augusti månad presenterats och tillgängligheten har försämrats ytterligare. Endast två procent av de som sökte vård fick den inom 30 dagar. Det innebär att i två skolklasser fulla med barn med vårdbehov skulle statistiskt sett endast en elev få vård i tid.
90 procent av de som sökte vård fick den efter 90 dagar, men det är alldeles för lång tid. För ett barn med behov av psykiatrisk vård är 90 dagar en oacceptabel väntetid och riskerna för att problemen förvärras för någon som behöver vänta är höga. Att i ett land med ett så pass högt skattetryck som Sverige inte kunna erbjuda psykiatrisk vård i tid är skamligt.
En uppenbar orsak till de långa väntetiderna och låga tillgängligheterna är avsaknaden av BUP-mottagningar runtom i länet som i sin tur beror på en omfattande personalbrist. Som det ser ut i dag finns de enda öppna BUP-mottagningarna i Uppsala eftersom stor del av arbetskraften också finns här. De sjuka barnen finns dock i hela länet.
Det är förståeligt att människor som bor i Uppsala kommun också vill arbeta här eftersom det är det som passar deras livssituation bäst. I många fall är det inte en fråga om lön, det går helt enkelt inte att kombinera att få ihop vardagspusslet med de extra timmar som pendling medför.
Därför föreslår jag nu att Region Uppsala i egenskap av arbetsgivare ska öppna upp för att erbjuda en anställningsform där personalen endast behöver vara på plats på mottagningen under sex timmar, i stället för åtta. Resterande tid skulle användas på bussen eller tåget till arbete av mer administrativ karaktär som inte kräver sekretess. Det kan röra sig om utvecklingsarbete, forskning eller andra arbetsuppgifter som inte kräver direkt kontakt med patienten. De exakta arbetsuppgifterna kan, och ska inte avgöras på politisk nivå men regionen kan öppna upp för att möjliggöra en arbetsdag som är mer flexibel och mindre bunden till själva mottagningen.
En reform av detta slag skulle kosta pengar. Som liberal är det viktigt för mig att skattepengar används varsamt. Den låga tillgängligheten i vården är en dyr företeelse som på lång sikt missgynnar regionens ekonomi mycket mer än att skjuta till pengar för att möjliggöra BUP-verksamhet. Att möjliggöra för psykiatrisk vård till invånare i hela länet är dessutom en absolut rimlig prioritering av skattemedel, särskilt för oss liberaler.
Det kan finnas andra orsaker, utöver pendlingen, som gör att många finner en anställning på en mottagning i en annan kommun än Uppsala mindre attraktiv. De orsakerna måste vi ta reda på. Därför förslår jag också att Region Uppsala ska skicka ut en enkät till sina anställda inom psykiatrin med frågor om deras arbetssituation och vad som skulle kunna få dem att tänka sig att arbetspendla.
Psykiatrin står inför många utmaningar både på nationell och regional nivå. En genomgående tendens i vården och politikens prioriteringar är att psykisk ohälsa behandlas som mindre allvarligt än somatisk ohälsa. Det finns stora tillgänglighetsproblem även för de som är i behov av vård men inte anses vara tillräcklig sjuka. Dessa två förslag kommer inte att lösa alla utmaningar inom psykiatrin, men förhoppningsvis kommer de göra BUP mer tillgängligt i Uppsala län om de blir verklighet.
Filip Jovicic
Ledamot i beredningen för äldre- och funktionshindersfrågor, Region Uppsala (L)
Ordförande Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län