När Islandsbron stängdes för biltrafik i april 2024 skulle Tullgarnsbron bli lösningen. Men i stället för ökad framkomlighet har Uppsala fått förseningar, frustration och ett trasigt trafiksystem. Resultatet av den här ogenomtänkta omstyrningen av trafiken, utan en rimlig övergångsperiod, har skapat ett stort missnöje bland invånare i Uppsala och vi delar det missnöjet. Öppna Islandsbron för privat biltrafik och få ordning på Tullgarnsbron.
Tullgarnsbron invigdes med pompa och ståt, men det tog bara sex dagar innan den första gången fastnade i öppet läge. Den klarade inte av värmen. Sedan dess har den varit ur funktion i omgångar. Under 2024 rapporterades mer än 300 timmar av driftstopp, något helt oacceptabelt för en bro som ska bära en så avgörande del av centrums trafikflöde.
Många undviker så mycket som möjligt att använda Tullgarnsbron. Inte för att de vill, utan för att de inte kan planera hur lång tid en resa kommer att ta. Det är en oro vi håller med om. När tilliten till infrastrukturen försvinner påverkar det hela samhällets rytm, resor, trygghet, logistik, vardag och ekonomi.
Kommunen menar att Islandsbron ska reserveras för buss, taxi och blåljus. Men i verkligheten kör hundratals privatbilar där varje dag, trots förbudet. Skyltningen är otydlig och kontrollen är minimal. Det är ett tydligt tecken på ett politiskt beslut som saknar förankring i människors vardag. Hanteringen av denna framkomlighetsfråga visar tydligt att många av kommunens förtroendevalda saknar verklighetsförankring och är ideologiskt tondöva. Man kan inte reglera bort behovet av framkomlighet.
Medan man stängde en fungerande bro, fallerar den nya. Region Uppsala varnade redan innan öppningen för att Tullgarnsrondellen kunde bli en flaskhals för ambulanser, de fick rätt. I dag innebär ett tekniskt fel på Tullgarnsbron att hela den centrala trafiken återkommande står still.
Vi måste också prata om skattepengarna. Vi har lagt hundratals miljoner på en bro som gång på gång går sönder. Samtidigt har vi spärrat av en fungerande förbindelse, Islandsbron, utan att först se till att ersättningen faktiskt fungerar. Det skapar ett kostsamt moment 22 som slår direkt mot invånarnas vardag. Vi utgår ifrån att det är leverantören av Tullgarnsbron som ekonomiskt står för alla kvalitetsbrister i konstruktionen. Kommunen har väl inte gjort en dålig upphandling?
Det här är inte en ideologisk debatt, det är en praktisk debatt. Uppsalabor behöver fungerande vägar. Barn ska till skolan, äldre till vård, företag ska leverera och människor ska till och ifrån sina bostäder. När trafiksystemet fallerar drabbas hela staden. Att tvinga folk till omvägar, förseningar och tekniskt osäkra lösningar är inget framtidsbygge, det är en återvändsgränd.
Bron var tänkt som en miljövinst, med fler kollektiva resor och cyklar. Nu är den en miljöbov. Varje morgon vid rusningstrafik så är bilköerna på sjukhusvägen långa med bilar som står på tomgång i väntan på att Tullgarnsbron förhoppningsvis fungerar.
Vi menar att Islandsbron omedelbart bör öppnas för personbilstrafik. Det är fullt möjligt att samtidigt värna kollektivtrafik, cykel och miljömål men det kräver kloka, flexibla lösningar, inte symbolpolitik som saboterar människors vardag. Det handlar inte om att vara emot utveckling, utan om att utvecklingen praktiskt måste fungera. Och just nu gör den inte det.