Då var det dags för nästa svensk att sättas i stupstocken och dras inför den svenska folkdomstolen. Denna gång handlar det om Leif Östling, och varför nu det? Jo, för att han gjort sig skyldig till samma brott som de flesta svenskar gör en gång per år, nämligen försöka minimera sin skatt genom att följa de lagar och regler vi har i det här landet.
Skillnaden i detta fall är att det handlar om betydligt större belopp än för de flesta av oss andra, och lägg därtill ett par riktigt klantiga uttalanden i TV. Dessa kan möjligen ifrågasättas i rollen som ordförande för Svensk Näringsliv men har knappast något med Östlings privata skatter att göra.
Att Östling placerat pengar han tjänat utanför Sverige i ett Maltabaserat bolag är helt enligt regelverket. Man ska skatta för de pengar man tjänar i Sverige eller plockar ut när man är bosatt här, det har Östling bevisligen gjort, närmare bestämt har han betalt över 100 miljoner kr i skatt till statskassan. Detta bara de senaste 6 åren.
Det stoppar varken finansministern eller LO’s Karl-Petter Thorwaldsson från att i sann populistiskt anda försöka vinna billiga politiska poänger. Thorwaldsson säger att ”Han ska betala den skatt som svensk skattelagstiftning säger”. Uttalandet framstår närmast korkat, såvida han inte totalt missuppfattat vad det hela handlar om, vilket knappast är troligt. Om LO och Thorwaldsson har problem med svensk skattelagstiftning bör de ta frågan med riksdag och regering som stiftar lagar i det här landet.
Frågan blir då vad som skiljer Östlings agerande från oss andra som varje år försöker skatteplanera, eller skatteminimera som vi snarare kan kalla det när vi gör anspråk på olika avdrag vid våra årliga deklarationer. De flesta försöker nyttja de avdrag vi har möjlighet till, såsom avdrag för jobbresor, RUT, ROT eller andra avdrag som att installera solpaneler eller liknande som är skattesubventionerat. Eller är det kanske så att gemene man helt enkelt väljer att hoppa över vissa avdrag för att ändå bidra lite extra till de svenska systemet?
Finansminister Magdalena Andersson blandar och ger i vanlig ordning och konstaterar på sitt vanliga luddiga sätt att det finns "en svart, en vit och en grå zon" och konstaterar att "man måste kunna se sig själv i spegeln". Med Anderssons logik skulle inte många svenskar kunna se sig i spegeln, i alla fall inte om man någon gång gjort anspråk på något av de avdrag som skattelagstiftningen bjuder. Eller helt enkelt valt att inte betala in lite extra skatt någon gång emellanåt. Frågan är om Magdalena Andersson kan se sig själv i spegeln när hon möter ensamstående mammor, arbetslösa och andra som kämpar med ekonomin? Hon är en del av etablissemanget som skapat ett system som, i detta fall missgynnar de som bevisligen har det svårast i samhället. Hon gör dessutom allt i sin makt att dra undan mattan för landets småföretagare, trots att 8 av 10 nya jobb skapas där.
Östling beskylls alltså inte för att ha gjort något olagligt, inte heller för att inte betalat sin skatt. Men när den svenska populistiska folkdomstolen slår till är vi snabba att döma, då går ingen säker.