Den nya regeringens förslag att delvis återinföra den särskilda löneskatten för personer som har fyllt 65 år har fått hård kritik från flera remissinstanser. Kritikernas bild av skattehöjningen är dock förvånansvärt ensidig och måste nyanseras. Lärdomar från 2007 års riktade skattelättnader visar att sänkta arbetsgivaravgifter är ett ineffektivt sätt att öka sysselsättningen bland äldre.
Kritikerna varnar för att regeringens förslag kan få negativa effekter på sysselsättningen bland äldre. En höjd arbetsgivaravgift ökar kostnaden att anställa och efterfrågan på äldre arbetskraft minskar som följd. De negativa sysselsättningseffekterna av förslaget är dock överdrivna. Kritiken grundar sig nämligen på en delvis felaktig bild av effekterna av Alliansens skattelättnader från 2007.
Alliansen sänkte då arbetsgivaravgiften för personer över 65 år med 16,16 procentenheter, från 26,37 procent till dagens 10,21 procent. För personer mellan 26 och 64 är avgiften 31,42 procent. Samma år infördes även ett förhöjt jobbskatteavdrag för personer över 65 år. Syftet med skattelättnaderna var att få äldre personer att arbeta längre. Den nya regeringens förslag om en återinförd löneskatt på 8,5 procent innebär att man höjer arbetsgivaravgiften med hälften av Alliansens ursprungliga sänkning från 2007.
Kritikerna menar att regeringens skattehöjning skulle motverka den positiva utveckling vi ser bland äldre och som den sänkta arbetsgivaravgiften bidragit till. Här refereras ofta till en Ifau-studie av Lisa Laun som visar att de båda skattelättnaderna ledde till en samlad sysselsättningseffekt på 4,9 procent bland 65-åringar. Effekten är på intet sätt försumbar, men man glömmer att rapporten också noterar att intäkterna från reformen var små i förhållande till dess kostnader. Skatteintäkterna från personer som fortsatte arbeta till följd av reformen motsvarar endast 13 procent av reformens kostnader.
Dessutom konstaterar rapporten att den relativa betydelsen av det förhöjda jobbskatteavdraget och den sänkta arbetsgivaravgiften inte går att utvärdera eftersom de infördes samtidigt.
Det är mer troligt att det var det förhöjda jobbskatteavdraget, och inte den sänkta arbetsgivaravgiften, som bidrog mest till den ökade sysselsättningen. Kännedomen om direkta skatter, såsom löneskatten, kan vara större än kännedomen om indirekta skatter, såsom arbetsgivaravgifter, och effekten av den tidigare kan således vara större. Det finns dessutom mycket stöd i forskningen om att arbetsgivaravgiftssänkningar har små effekter på sysselsättningen.
Med detta argumenterar jag inte för en likställd arbetsgivaravgift över åldersgrupperna. En differentierad avgift motiveras bland annat av att äldre har begränsad tillgång till de inkomstförsäkringar som arbetsgivaravgiften finansierar. Poängen är att det är tveksamt att de negativa sysselsättningseffekterna är stora nog för att förkasta förslaget om en höjd arbetsgivaravgift.
En intressant parallell kan dras till arbetsgivaravgiften för unga som också sänktes 2007. Enligt en annan Ifau-studie ledde reformen till en sysselsättningsökning på 2,7 procent bland 19–25-åringar. Effekten var alltså mindre än motsvarande effekt för 65-åringar, men då var också avgiftssänkningen för unga mindre. Och om jobbskatteavdraget var viktigare för sysselsättningsökningen bland äldre finns det lite som talar för att det skulle vara mer effektivt med differentierade arbetsgivaravgifter för äldre än för unga. Trots detta har regeringens förslag att höja avgiften för äldre utsatts för betydligt mer kritik än förslaget om att höja avgiften för unga.
Reformer inom ramen för pensionssystemets regler är ett mer effektivt sätt att öka sysselsättningen bland äldre än differentierade arbetsgivaravgifter. Den nya regeringen bör därför komplettera ett återinförande av den särskilda löneskatten med mer långsiktiga pensionsreformer. Gör regeringen inte detta skickar man fel signaler om dess ambitioner för ett längre arbetsliv.
Johannes Hagen, doktorand i nationalekonomi, Uppsala universitet