Som en följd av Rysslands ockupation av Krim och stöd till separatisterna i östra Ukraina hotar EU Ryssland med vapenembargo. Tidigare har andra sanktioner genomförts och kritiken mot Putin är högljudd. Högst skriker Sveriges utrikesminister som ställer upp på alla aktioner, han som aldrig varit för sanktioner, särskilt mot apartheid och för Afrikas befrielsekamp.
I skarp kontrast står EU:s behandling av Marocko, som sedan 40 år illegalt ockuperar Västsahara i strid med alla regler inom folkrätten, demokratin och mänskliga rättigheter. Marocko stöds massivt med pengar, vapen och diplomati. Här talas inget om vapenembargo, sanktioner mot den kriminelle kungen, marockanska oligarker eller dylika inom EU med fingrarna i den västsahariska syltburken.
EU:s försvar av sina egna värderingar riskerar genom dessa uppenbara inkonsekvenser att inte bli trovärdigt. Särskilt anmärkningsvärt är att de baltiska staterna, som själva varit ockuperade av en grannstat i nästan 50 år, inte alls agerar inom EU mot denna politik.
Sverige är inte mycket bättre, som passivt åser hur svenska skattemedel möjliggör Marockos brott mot folkrätten. Västsaharier har slaktats, bombats med napalm, torterats, trakasserats och fängslats när de protesterat.
Utrikesministern har i sina årliga deklarationer aldrig nämnt Marockos övergrepp i Västsahara. Problemet för EU och den svenska regeringen är tydligen inte att folk med våld tvingas att tillhöra ett land i strid med europeiska värderingar, utan var det sker. I väst går det bra, men inte i öst.
UD drivs av dess chef som ett eget pastorat vilket klart framgår av hur ett svenskt erkännande av Västsaharas självständighet hanterats. I december 2012 beslutade riksdagen att Sverige skulle erkänna Västsahara. Med suveränt förakt för folkrepresentationen har UD hittills vägrat verkställa detta beslut, trots att det inom Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna finns en omfattande opinion för ett erkännande.
Moderaterna menar att ett erkännande endast kan ges om full kontroll finns över landet i fråga. Detta kontrollkriterium har efter andra världskriget starkt försvagats. Till denna utveckling har bland annat nuvarande utrikesministern bidragit genom erkännande av Kroatien och Kosovo. Svenska folkrättsexperter har dessutom förklarat att ett erkännande av Västsahara är förenligt med folkrätten.
De flesta medier deltar i hyckleriet med långa naiva resereportage om Marocko och tystnad på nyhets-, debatt- och ledarsidor om utvecklingen i Västsahara. Sällan, om någonsin, kan vi läsa om semesterparadiset Krim.
Utländska företag skor sig på den marockanska brottsligheten och bidrar till att konsolidera ockupationen. Svenska företag är också med. Atlas Copco levererar borrutrustnin till stölden av fosfat och Wisby Tankers AB förser ockupationsmakten med olja, nödvändig för bland andra militären.
Vill vi i framtiden ha en utrikespolitik, som värnar demokratin, folkrätten och mänskliga rättigheter i alla länder kan vi inte ge nytt förtroende för Moderaterna i höstens val.
Ingvar Flink
fil dr i historia