Under ett flertal år har vi psykiatriker, som har vårdavtal med landstinget eller som arbetar enligt den nationella taxan, kunnat själva avgöra om våra patienter har behov av psykoterapi.
Vi har kunnat remittera till privata psykoterapeuter med landstingsavtal utan att behöva gå omvägen via Psykiatriska kliniken. Detta har fungerat väl och har varit mycket uppskattat av patienterna.
Nu har Landstingsstyrelsen ändrat på denna regel. Från den 1 januari 2017 gäller att alla beslut rörande privat psykoterapi skall göras av en remissgrupp på Psykiatrins hus.
Landstinget har inte meddelat de berörda läkarna om beslutet. Informationen har skett ryktesvägen via insatta kollegor.
Dessutom har man beslutat att depression inte längre kommer att vara möjlig att behandla i privat psykoterapi med landstingsstöd, utan att behandlingen av depressioner i huvudsak skall ske inom primärvården, som skall få en viss resursförstärkning för detta i form av fler psykologer. Först efter tre behandlingsförsök som ej gett tillfredställande resultat, skall husläkaren få möjlighet att remittera till den offentliga psykiatrin.
Detta går helt emot de behandlingsrekommendationer som Landstingets läkemedelskommitté tidigare har antagit.
I den betonas vikten av psykoterapi, gärna kombinerad med läkemedel vid svårare fall. Rekommendationerna är i stort sett samma som Socialstyrelsen, Statens Beredning för Medicinsk och Social Utvärdering (SBU) och ett antal internationella auktoriteter har gett uttryck för.
För patienter med ångestproblematik skall det dock även i fortsättningen vara möjligt att, efter granskning av remissgruppen på Akademiska Sjukhuset, få privat psykoterapi. Anledningen till denna skillnad mellan diagnoser är att Landstinget påstår att Socialstyrelsen i sina riktlinjer har angett att psykoterapi vid depression är mindre effektiv än psykoterapi för ångestbesvär.
Detta stämmer inte alls med de riktlinjer för depressions- och ångestbehandling som Socialstyrelsen nyligen sänt på remiss.
I förslaget har en form av psykoterapi, (kognitiv beteendeterapi, KBT), bedömts ha prioritet 1 för behandling av lindriga till måttliga depressioner.
I Vetandets värld i P1 18/1 informerades om att i Tyskland ersätts långtidspsykoterapi, oavsett metod, fullt ut av deras motsvarighet till vår Försäkringskassa. De som fått denna behandling mår enligt programmet klart bättre än de som inte fått den och de har dessutom efteråt en sjukfrånvaro som är lägre än för genomsnittet av den tyska befolkningen.
Således kan satsning på psykoterapi till och med vara ekonomiskt lönsam för samhället.
Detta borde särskilt beaktas i nuläget då vi precis informerats om att långtidssjukskrivningarna i Sverige, som ofta beror på psykiska problem, kraftigt ökar igen.
Depression är en folksjukdom. Världshälsoorganisationen (WHO) har angett att depression är en ledande orsak till den totala sjukdomsbördan globalt för mentala, neurologiska och substansbruksstörningar (DALY: Disability Adjusted Life Years; funktionsjusterade levnadsår). WHO:s prognos är att depression kommer att vara den ledande orsaken till den totala sjukdomsbördan för alla sjukdomar globalt år 2030. Vi vet, vilket också framhålls i Socialstyrelsens remiss, att livslängden hos deprimerade är förkortad, inte bara på grund av självmord utan även på grund av att den kroppsliga sjukligheten är ökad vid depression.
Depression kan se ut på många olika sätt som vart och ett kräver olika behandlingar.
Vissa har mycket ångest, andra är mera apatiska. Brist på livsglädje och koncentrationsproblem finns nästan alltid men i varierande grad. Vi kan därför inte behandla alla med samma medicin och inte heller med samma typ av psykoterapi. Vi är överens om att man behöver en vetenskaplig dokumentation, evidens, för att en behandling är effektiv. Evidens får man genom kliniska prövningar där man jämför en medicin med placebo eller en terapi med resultatet i en väntelistegrupp (en grupp som väntar på psykologisk behandling). Erfarenheterna från kliniska prövningar visar dock att det bara är en liten del av våra vanliga patienter som kan gå in i en klinisk prövning.
Det vill säga de patienter som studeras skiljer sig i viktiga avseenden från de patienter som vi möter på våra mottagningar och det gör att man, förutom den vetenskapliga dokumentationen, behöver en stor klinisk erfarenhet för att ge patienten den bästa möjliga behandlingen.
Det framstår med ovanstående bakgrund som ytterst egendomligt att landstinget inför de nya reglerna och i praktiken överför så gott som all depressionsbehandling till primärvården. Har primärvården verkligen de resurser som krävs för att klara denna gigantiska utmaning på egen hand? Kommer den att få de nödvändiga resurstillskotten eller är alltihop ett sätt för landstinget att spara pengar på psykiatrin? För oss, som fram till nu varit remissmottagare från primärvården, känns det absurt att vi måste remittera patienterna tillbaka till primärvården när vi bedömer att de behöver psykoterapi för sin depression.
De stora förlorarna på förslaget är förstås patienterna.
Det vore därför intressant att höra hur de ledamöter i landstingsstyrelsen som röstat igenom förändringen, inför sina väljare, motiverar den nedrustning av depressionsbehandling som de nyss varit med att besluta. Hur motiverar de att Uppsala läns landstings policy för depressionsbehandling i fortsättningen skall avvika från vetenskap och beprövad erfarenhet?
Kurt Wahlstedt, Birgitta Hedin-Storm, Erik Widerlöv, Davoud Amiri, Malcolm Cederback, Boel Gustafson, Per Hilton-Brown, Bjarne Järlesjö, Tony Klein, Björn Milesson-Fors, Alexander Vjugin
Samtliga undertecknare är privata psykiatriker. Flera är också leg psykoterapeuter, verksamma i Uppsala