Antje Dedering och Patrik Silverudd (Vårdföretagarna)
Nu inleds avtalsrörelsen för området personlig assistans. Utgångspunkten i den svenska modellen är att alla kollektivavtal ska följa det så kallade märket, som sätts av parterna inom industrin. Märket för 2025 är 3,4 procent. Det är en del av ett tvåårigt avtal med ett totalt avtalsvärde på 6,4 procent. För en bransch som personlig assistans, där mer än 90 procent av kostnaderna utgörs av lön, kommer detta att innebära stora kostnadsökningar som är svåra att hantera genom andra besparingar utan försämrad kvalitet.
Uppräkningen av den statliga schablonersättningen för personlig assistans har det senaste decenniet understigit kollektivavtalade löneökningar. Det är en underfinansiering som har gjort det allt svårare att bedriva personlig assistans. Om underfinansieringen fortsätter kommer seriösa utförare att behöva lämna branschen. Och ett ökande antal personer med assistans tvingas byta utförare – till kommunen eller till utförare utan kollektivavtal.
Det skulle innebära minskad valfrihet för individen och en ökad risk för oseriösa aktörer. Dessutom innebär det en minskad möjlighet för personliga assistenter att välja arbetsgivare.
Den kommunalt utförda assistansen kostar i dag 30 procent mer än vad kommunerna får i statlig ersättning. Detta beror både på att kommunerna är mindre effektiva än privata eller ideella utförare och på att den statliga ersättningen är för låg. Det betyder att kommunerna subventionerar den statligt beslutade assistansen med mer än en miljard kronor varje år.
Det är pengar som egentligen skulle gått till kommunala uppgifter som förskola, äldreomsorg eller gatuunderhåll.
Regeringen har aviserat en indexering av den statliga assistansersättningen som skulle innebära en garanterad årlig uppräkning utifrån faktiska kostnader. För att de seriösa privata utförarna ska kunna fortsätta bedriva verksamhet är det helt avgörande att en sådan indexering kommer på plats nu och att den beräknas utifrån branschens faktiska kostnader. Kostnader som i hög grad består av löner för personliga assistenter.
Annars är det uppenbart att allt färre privata utförare kommer kunna fortsätta bedriva verksamhet. Då blir det dyrare för landets skattebetalare. Om kommunerna skulle ta över hela utförandet av personlig assistans skulle kostnaden öka med mellan 6 och 9 miljarder kronor.
När regeringen om en dryg månad presenterar statsbudgeten för 2026 borde valet vara enkelt. Sluta underfinansiera den personliga assistansen. Risken är annars stor att endast oseriösa utförare som blir kvar – eller att kommunerna tvingas ta över allt utförande – till en mycket högre samhällskostnad.
Budgeten för 2026 blir avgörande för den personliga assistansens framtid.
Om regering och riksdag vill värna människors möjlighet till ett gott liv med personlig assistans måste en indexering komma till stånd. Vid införandet av en sådan måste hänsyn också tas till det senaste decenniets underfinansiering. Så får såväl kommuner som seriösa aktörer möjlighet att fortsätta bedriva personlig assistans av god kvalitet.
Riksdagens samtliga partier är överens om vikten av att värna LSS. Det räcker dock inte med vackra principer. Pengarna måste också till.