Att den politiska polariseringen skadar Sverige framgår inte minst av att man tre månader efter valet ännu inte kunnat enas om en regering, vilket innebär att viktiga reformer måst skjutas upp och att en budget nu beslutats utan att man vet vilken regering det blir som ska genomföra den.
Medan politikernas huvudsakliga intresse verkar kretsa kring regeringsfrågan, blir väljarna mer och mer frustrerade över att så lite händer.
I stället för att beskylla dessa för att ha försatt politikerna i en situation som de har svårt att lösa borde de senare lyssna på väljarna. 92 procent av dem röstade inte på Vänsterpartiet och 82,5 procent inte på Sverigedemokraterna. 75 procent röstade varken på det ena eller andra av dessa partier utan på partier mellan dessa ytterligheter.
Det ser jag som en tydlig signal om att flertalet väljare önskar sig en regering med klar förankring i politikens mittfält och inget eller mycket begränsat inflytande för V och SD.
Väljarnas uppdrag till politikerna är alltså att bilda en sådan regering.
I stället för att göra just detta har såväl Ulf Kristersson (M) som Stefan Löfven (S) sökt gehör för regeringar som i ena fallet visat tydlig slagsida åt höger samt beroende av SD och i det andra fallet slagsida åt vänster med fortsatt behov av stöd från V.
Bägge två ser som sin huvudsakliga strävan att bli statsminister, och ingen av dem vill att den andre blir det. Alltså blockerar de varandra i en till synes utsiktslös kamp om regeringsmakten för sig och sina respektive partier. Det verkar som om ingen av dem vill ta till sig hur riksdagens mandatfördelning faktiskt ser ut, ej heller att inget politiskt parti eller block är i stånd att ensamt regera Sverige.
Efter två misslyckade försök till regeringsbildning bör partierna lägga invanda mönster åt sidan till förmån för en ansats som kräver mer ödmjukhet och verklig samarbetsförmåga från bägge hållen.
I stället för att framhärda i sina försök att få till en höger- eller vänsterledd regering borde talmannen uppdra åt C och L att söka gehör för en mittenregering inriktad på samverkan i riksdagen med såväl S som M inom de politikområden där det finns realistiska förutsättningar för gemensamma lösningar.
Som nämnts skulle detta naturligtvis kräva ett minimum av kompromissvilja från alla berörda partiers sida och att de inte enbart agerar med hänsyn till sina respektive partiers egna intressen utan också utifrån ett vidare perspektiv.
Hans Christian Cars, fil dr