Kontroversen kring privata välfärdsföretag verkar beröra och uppröra många. Dessa företag har blivit en politisk slagpåse för vänstern som outtröttligt motarbetar fullt legitima och välfärdsskapande företag och dess ägare.
Det finns även ytterst få branscher som har fått utstå så mycket medial smutskastning som den privata äldreomsorgen. Vi minns det missvisande och vinklade fallet med Carema.
Den generella äldreomsorgen i Sverige är under all kritik. Det råder både personal- och resursbrist som går ut över våra äldre. Det finns dock betydliga skillnader mellan privata och kommunala boenden där de privata har ett tydligt övertag när det kommer till kvalitet, nöjdhet och service – ungefär tvärtemot det förespråkare för kommunalisering av dessa hävdar.
Sedan 2014 har flera äldreboenden nekats ett förlängt tillstånd att verka, och har i stället övergått i kommunens regi.
När två privata äldreboenden i Stockholm mötte detta öde hävdade äldre- och personalborgarrådet Clara Lindblom att ett av skälen var att det politiska inflytandet skulle bli bättre om boendet var kommunalt. Vad detta skulle vara bra för återstår att se, men förmodligen inget.
Enligt Socialstyrelsens Kommun- och enhetsundersökning av de kommunala respektive privata äldreboenden presterar det senare bättre på i princip alla punkter.
De tillhandahåller fler aktiviteter och träning för de äldre, tar större hänsyn till de äldres önskemål när det kommer till maten, har fler sjuksköterskor och jobbar mer effektivt för förebyggande av undernäring. Det som är mest påtagligt är att de privata aktörerna erbjuder individuellt utprovade inkontinenshjälpmedel i betydligt större utsträckning än de kommunala (92 mot 78 procent).
Den privata vården och omsorgen blir bättre för varje år. Allt detta trots mindre personal och vinstuttag. Eller snarare på grund av vinstuttag.
Just nu driver regeringen en utredning om reglering av offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster. En av målsättningarna med utredningen är att ”föreslå vilka krav som bör ställas på privata utförare av välfärdstjänster för att uppnå målet att överskott som huvudregel ska återinvesteras i den verksamhet som de är avsedda för”, det vill säga hur man försämrar villkoren för vinstuttag. Grunden till denna galenskap står att finna under vänsterns favorittes om jämlikhet.
Graden av kvalitet, nöjdhet och service verkar inte spela någon roll när regeringen propagerar för jämlik äldreomsorg för alla.
Som skattebetalare och inte minst konsumenter är det orimligt att köpa regeringens bild av den vård och omsorg den vill att vi ska ha. Det är en inhuman och sneddriven politik baserad på ideologiska övertygelser snarare än fakta. Jämlikhet har inget egenvärde om det betyder att vi alla ska få det sämre.
Det kan naturligtvis finnas brister inom den privata äldrevården. Kontroller och kvalitetskrav bör ställas i högre uträckning på både kommunal och privat verksamhet.
Det får dock inte glömmas bort vad avregleringen av äldrevården har bidragit med. Vi har fått bättre vård, fler platser och möjligheter att påverka våra liv även i dess senare skede.
Det är orimligt att förkasta vinstuttag om det genererar i ett bättre liv för många. Regeringen borde i stället uppmuntra de privata aktörerna som gör ett bra jobb och sluta hota med kommunalisering och tvång om återinvestering. Vi måste börja lita på de eldsjälar som driver äldreboenden.
Viktoryia Khromchanka, fristående liberal debattör