Det migrationspolitiska avtalet mellan EU och Turkiet, som nu prisas av politiker runt om i unionen, är problematiskt ur flera synpunkter. Förutom att avtalet har mött kritik från icke-statliga aktörer som Amnesty International, visar avtalets utformning att det mellanstatliga, bättre sagt konfederativa sättet att hantera en global utmaning är otillräckligt.
Avtalet mellan EU och Turkiet bör inte betraktas som en framgång för unionen i sin strävan att på lång sikt bidra till att lösa migrationskrisen.
1. För det första handlar det om avtalets utformning, som även innebär att individer hindras från att söka grundläggande mänskliga rättigheter i unionen. Ett avtal som på grund av detta inte får acceptans hos aktörer som representerar den globala styrningen, som Läkare utan gränser eller Unicef, kan inte betraktas som ett framgångsrikt avtal.
Nu riskerar avtalet att leda till att flyktingar och asylsökande söker andra farliga vägar i stället.
2. Det andra problemet är att avtalet präglas av en konservativ människosyn. Den går ut på att migrationskrisen kan lösas om människosmugglingen stoppas. Att stoppa människor på flykt utifrån repressiva och auktoritära tankegångar är dock ingen lösning i sig. Alldeles för mycket fokus och resurser riktas på att stoppa smugglingen i stället för att skapa lagliga och säkra vägar till unionen. Det gör också att den eller de som är på flykt eller söker asyl ofta presenteras i negativa termer utan grund och därmed avhumaniseras.
Att människor väljare smugglare beror oftast på bristen på alternativ och inte på onda avsikter.
3. Tredje delen av problematiken är bristen på politiskt ledarskap. Avtalet återspeglar det mellanstatliga (konfederativa) samarbetet och inte en inre institutionaliserad lösning (federalistiskt) på EU-nivå. Något som unionen genom sina institutioner borde hantera på egen hand i stället för att alldeles förlita sig på den auktoritära regimen i Ankara. Avtalet visar att flera nationella regeringar tenderar att betrakta unionen som en "ekonomisk projekt". Det innebär att den politiska viljan inom migrationspolitiska området saknas rörande behovet av mer institutionell integration.
Ska unionen vara effektiv på att lösa olika problem inom den regionala och globala samhällsutvecklingen så krävs det en tydligare maktfördelning.
Unionen har inte råd att presentera sig med en självbild som en global aktör som värnar om mänskliga rättigheter, samtidigt som medlemsstaternas regeringar inte är villiga att sa krisen på lång sikt. Migration bör kunna vara ett delat ansvar mellan kommissionen och medlemsstaterna, vilket innebär att resurser måste omfördelas också. Avtalets bristande förmåga och tillfälliga effekt visar därför det krävs mer politisk integration inom unionen och inte mer samarbete mellan enskilda medlemsstater eller stater utanför unionen.
Vladan Lausevic, ordförande för nätverket Alliansen av Liberaler och Demokrater för Europa – Individuella Medlemmar i Stockholm