Läsare av UNT.se fick den 3 februari veta i ett inlägg av Lundaprofessorerna Mats Alvesson och Erik J Olsson att en professorsinflation håller på att sänka Uppsala universitet. Dessbättre saknar detta påstående grund.
Sanningen är nämligen att det inte pågår någon sådan inflation vid universitetet.
Universitetskanslersämbetets statistik visar faktiskt, om man använder andelen professorer som inflationsmått, det omvända: 2001 var professorsandelen vid universitetet 24 procent medan den 2015 var 18 procent.
Med denna procentsats ligger Uppsala universitet nära riksgenomsnittet och faktiskt lägre än artikelförfattarnas eget universitet med dess andel på 23 procent. Av allt att döma håller inte Lunds universitet på att sänkas av denna professorstäthet.
Den tillgängliga statistiken stöder inte heller påståendet att de nya universiteten och högskolorna är överbefolkade av professorer. De låg 2015 i stället under genomsnittet med sina 13 respektive elva procents professorsandelar. Inte heller kan ämnet pedagogik, som särskilt utpekades i den ursprungliga artikeln, med sina åtta procent anses ha ett överflöd av professorer. De högsta andelarna hade i stället klinisk medicin samt materialteknik med 31 procent.
Förhoppningsvis för landets sjukvård och innovationsförmåga avspeglar denna höga siffra kompetens, snarare än en professorsinflation.
Jag kan hålla med artikelförfattarna att det är olyckligt att befordringsreformen vid vissa lärosäten har inneburit att man slutat att utlysa professurer. Dess bättre är detta inte fallet vid Uppsala universitet som fortfarande gör en skillnad mellan lärostolsprofessorer och befordrade professorer. På så sätt har vi vid min egen institution sedan befordringsreformen från andra lärosäten rekryterat så många som fem ämnesföreträdare. Det har också hänt att en kollega som tidigare varit befordrad professor efter ansökan fått en av lärostolsprofessurerna. Att detta skulle vara ett problem har jag svårt att förstå.
Slutligen anser jag att Alvesson och Olsson inriktar sig på fel fråga. Det är inte ett problem att det finns för många professorer. Däremot är det ett stort problem att vårt land inte har ett ändamålsenligt akademiskt karriärssystem.
Grunden till detta är införandet av universitetslektoraten på 1960-talet. Detta var ett stort misstag, som har inneburit en olycklig uppdelning på ett lärarspår och ett forskarspår med följd att lektorerna gör stora ansträngningar för att genom ansökningar få forskningstid och därmed kunna reducera sin undervisning som inte sällan kallas börda.
Det är därför hög tid att skapa ett enhetligt karriärssystem, där alla de som rekryteras förväntas undervisa, forska och att i övrigt bidra till sin institutions verksamhet.
Så är fallet vid framstående nordamerikanska universitet vars även mycket framstående professorer avböjer inbjudningar med hänvisning till att de har undervisning. Man har med andra ord en helt annan arbetsfördelning där än den som skymtar i Mats Alvessons och Erik J Olssons inlägg. De tycks anse att professorerna ska sitta ostörda av studenter i sin forskarmiljö, medan fotfolket gör grovjobbet i klassrummen. Så fungerar inte goda universitet.
Lars Engwall, professor emeritus i företagsekonomi, Uppsala universitet