Psykiatrins brister kan hänga ihop med hur vi förhåller oss till våra upplevelser. Om vi inte reflekterar över dem kan vi lätt bli offer för tanke- och känslomässiga kortslutningar. Det har slagit mig att de flesta av oss räknar med hjärnan som en avgörande realitet, men inte med medvetandet och upplevelsevärlden. Ändå är det via upplevelserna som vi kan förstå oss på hjärnan. Vi har inget annat än upplevelser att utgå ifrån.
Kanske förbiser vi upplevelsevärlden just genom att den är allt vi har, vi ser inte skogen för alla träd. Men det är också så att vi på goda grunder tror att upplevelserna refererar till en objektiv Verklighet som vi känner oss beroende av. Det är den som är viktig, inte upplevelserna, dem kan vi lugnt hoppa över.
Men då bortser vi ifrån att vi inte kan krypa ur vårt eget skinn. Allt vi tror oss veta om den objektiva Verkligheten är filtrerat genom våra egna sinnen och våra erfarenhetsbetingade tolkningsramar.
Det gäller också de premisser som psykiatrin vilar på. En sådan premiss är diagnosläran såsom den gestaltas till exempel i Diagnostic and Statistical Manual.
Det är en lunta på bortåt tusen sidor med ett otal diagnoser och ett otal kriterier som det gäller att ha i huvudet för att ställa rätt diagnos. Enbart det verkar borga för otillförlitlighet när det gäller diagnostiken. Och blir inte diagnosen rätt blir knappast behandlingen rätt.
Även om diagnostänkandet utvecklades inom den somatiska medicinen ligger det nära till hands att överföra den till psykiatrin. Vad det än är för fel på oss, är vi kropp och psyke – eller till och med kropp, själ och ande.
I psykosomatiken aktualiseras frågan om sjukdomars orsaker är kroppsliga eller psykiska. I nuläget verkar det säkrast att svara både och. Ett brutet ben kan till exempel primärt bero på benskörhet eller det kan primärt bero på tillfällig ouppmärksamhet, på en vana att ta vettlösa risker eller på annat psykiskt. Det brutna benet måste hanteras kirurgiskt men för att undvika upprepning kan det vara viktigt att hantera relevanta upplevelser.
Om psykiatrin skulle ta hänsyn till komplexiteten skulle den sannolikt hamna bortom att enbart hitta en matchning mellan klagomål och förtecknade diagnoser. Man skulle snarare ställa den öppna frågan: Vad är problemet? Därmed skulle registreringen av relevanta upplevelsemässiga fenomen bli tungviktig. Det utesluter inte somatiska undersökningar och resultat, men patientens upplevelse av belägenheten skulle bli central. Nuvarande diagnostik skulle behöva kompletteras eller ersättas med problembeskrivningar på basis av upplevelserna.
En fördel med problembeskrivning istället för diagnos är att patienten blir involverad på ett annat sätt: ”Det här är betydelsefulla upplevelser, du behöver syna dem och ändra dem i hälsosam riktning”. Ett exempel: en negativ självuppfattning är som ett mentalt fängelse som kan resultera i desperation, depression och ångest och i förlängningen tvångsmässighet, missbruk, brutna ben och annat. Det blir ingen hållbar förbättring såvida inte personen ändrar sitt sätt att se på sig själv.
Självklart kan vederbörande behöva hjälpinsatser i det projektet. Men upplevelsen att vara offer för en åkomma och utlämnad åt mediciner skulle modifieras. Istället skulle upplevelsevärlden bli framhävd, liksom vikten av att förstå den och använda den på ett medvetet sätt. Var och en skulle behöva reflektera över sina upplevelser, inte minst de problematiska: vilka är de, hur beskriver jag dem, vad beror de på, vilka funktioner fyller de, vad vill jag ha och vad vill jag ändra och hur?
Vi skulle kort sagt hantera upplevelsevärlden som en erfarenhetsprodukt som bland annat avgörs av hur vi själva relaterar till den. Vi skulle bli utmanade att se efter hur vi kan ändra på svåra upplevelser och hur vi kan vidga upplevelsevärlden för att må bättre. Vårt ansvar för de egna upplevelserna skulle bli tydligt. Vi skulle med andra ord behöva utveckla en mentalhygien som psykiatri och psykoterapi sedan kunde bygga vidare på. Kanske kan en sådan förändring bidra till att vi får en bättre psykiatri än dagens.
Maj-Britt Lindahl
Docent, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi