Regeringen Kristersson står och faller med brottsbekämpningen. Detta var den primära uppgift för vilken den valdes för nu 14 månader sedan. Hos svenska folket gäller Maslovtrappan – så länge en utbredd rädsla för liv och lem behärskar stämningen, tar behovet av fysisk trygghet över alla andra frågor.
De flesta förstår att en regering med starkt inflytande för Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte skulle vara bättre på att skapa fysisk ordning. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) möter stort förtroende. Skärpta legala instrument utreds nu i stor omfattning. Om tre-fyra år kanske de kan sättas in.
Men väljarna hade förväntat sig att den nya regeringen skulle förmå göra något snabbare än så. Och här finns en felande länk: polisens närvaro och arbete. Allt handlar inte om nya lagar. Ordningsmaktens storlek och arbetssätt har betydelse. Kraftåtgärder har inte synts från regeringen i den delen. Den behöll tills nu en rikspolisledning som visat föga intresse för lokal närvaro och att lösa vardagsbrott. Med bytet av rikspolischef finns chans för en nystart.
Två kärnmeningar behöver formuleras:
- Den demokratiska staten ska behärska alla territorier i landet. Överallt måste människor veta att demokratins våldsmonopol har den yttersta makten och inte kan framgångsrikt utmanas.
- Även vardagsbrott som stölder och inbrott ska effektivt utredas och lagföras. När förtroende saknas för att det finns en polis som kommer vid brott och utreder brott samt att brott leder till konkret straff, då raseras viljan att alls vända sig till polisen. Detta har förödande följder även för den information polisen behöver för att komma åt grövre brott.
New York-modellen för polisarbete (”Broken Windows Theory”) är fortfarande den man kan luta sig mot. New York hade dubbelt så många poliser per capita och dubbelt så hög andel av poliskåren ute på fältet. Det skapade ett förtroende från affärsidkare, fastighetsägare och boende som i sin tur gav förtroenden tillbaka. De goda krafterna tog över från de dåliga. Via handfast hantering av det till synes lilla åstadkoms remarkabla resultat i det stora. Antalet mord föll rentav med 90 procent! Modellen är tuff, men leder till färre i fängelse tack vare att goda spiraler etableras.
Sverige behöver en fungerande lokalpolis. Vändningen till en sådan kan inte vänta. Direktiv borde gå ut om fler poliser i uniform ut på fältet, snarast. Den gedigne Göteborgspolisen Ulf Boström har beskrivit vad som kunde prövas: en polisstation i varje stadsdel, med fyra poliser i tjänst i varje ögonblick, vilket kräver tio lag rullande. Detta går att testa, med en blandning av existerande poliser, mobilisering av erfarna pensionerade poliser och ordningsvakter.
En sådan kvarterspolis skulle snabbt kunna upprätta en grundläggande ordning och bromsa nyrekrytering till gängen. Den skulle röra sig som fisken i vattnet. Den skulle inge nytt mod för fastighetsägare, affärsinnehavare, rektorer och vanligt folk. Tillsammans kan de bli starkare än gängen, med stöd också av specialpolis. En förutsättning är givetvis att de inte dras bort för andra uppdrag, kan utreda vardagsbrott på plats samt att även åklagare och domstolar fungerar. Polisen behöver också få effektiva digitala verktyg, som i New York, och en arbetsprocess av ständig systematisk uppdatering från verkligheten.
Om den statliga polisen är ointresserad, måste kommuner kunna etablera en egen poliskår.
En stat som överlämnar våldsmakten över stora områden till andra är i praktiken ockuperad. Varför ska det vara så svårt att satsa på den polisstrategi som bevisligen fungerat där den tillämpats, med New York som främsta exempel? Polisen kommer inte att göra det på egen hand. Regeringen måste kräva en ändrad arbetsinriktning.