Det är inte ofta diskussionen om kvaliteten i den högre utbildningen når utanför universitets- och högskolesektorn, trots att det är en sektor som kostar skattebetalarna mer än 50 miljarder kronor per år. Nu kan dock något vara på väg att hända, kanske delvis som ett utflöde av diskussionerna om den svenska skolan. Svaren inifrån sektorn på de ifrågasättanden som finns är dock väldigt olika.
Den nya universitetskanslern Harriet Wallberg inledde sin bana med att varna för ett Pisa-liknande ”högskolehaveri” om det inte sker en kraftig uppräkning av utbildningsanslagen.
Bara några månader tidigare hade företrädaren hävdat att kvalitetskritiken mot högskolan var ”grundlös”! Meningarna är alltså delade på ”expertnivå”: Så vad ska man tro?
Att ge en saklig grund för en kvalitetsdiskussion är egentligen en ganska enkel uppgift. Svaret heter systematiska jämförelser utifrån relevanta kriterier och indikatorer mellan olika lärosäten/utbildningsområden/program. Detta är redan etablerad praxis i många länder. Men eftersom resultaten vanligtvis presenteras i tabellform får de även karaktären av rankinglistor, vilket inte sällan leder till indignerade kommentarer där upprördheten vanligtvis samvarierar med tabellplaceringen.
Jämförelser används inom allt fler områden för att tydliggöra verksamhetens effektivitet och eventuella brister. Inom den offentliga sektorn gäller det bland annat grund- och gymnasieskolor. Inom vården läggs stora resurser på jämförelser som ska göra det möjligt för utförare och patienter att se hur olika vårdinrättningar fungerar. I universitetsvärlden har jämförelser länge spelat stor roll i fördelningen av forskningsresurser. Däremot har mycket lite hänt på utbildningssidan, trots goda förutsättningar.
Högskoleverket tog under en period fram nyckeltal som skulle underlätta jämförelser mellan lärosäten och gjorde enkäter där studenterna fick säga sitt. Den verksamheten har emellertid avstannat eller upphört tvärt emot utvecklingen inom andra områden och i andra länder.
När jämförelser ändå görs är perspektivet mycket begränsat. Detta gäller även de utbildningsutvärderingar som Universitetskanslersämbetet (UKÄ) genomfört under senare år. Här är det ”resultaten” i mycket begränsad mening som bedöms. Huvudvikten läggs vid ett urval av studenternas examensarbeten, ett tillvägagångssätt som för övrigt är följden av ett rent politiskt diktat.
Vi menar att det finns all anledning att inom den strategiskt viktiga högskolesektorn, utifrån välgrundade indikatorer och nyckeltal, göra systematiska jämförelser och därigenom finna vägar till förbättringar samt underlätta för studenter och andra intressenter att tydligare se hur lärosätena skiljer sig åt.
Vägen dit är inte särskilt lång med den mycket välutvecklade datainsamling till Statistiska centralbyrån som redan finns. Statistikens användbarhet skulle dessutom relativt enkelt och kostnadseffektivt kunna förfinas ytterligare. Ointresset att göra något substantiellt kan synas märkligt med tanke på allt tal om ”utbildning i världsklass”, ”kunskapsekonomi” och ”global konkurrens”.
Kring den för utomstående i grunden oförklarliga bristen på intresse kan man trots allt formulera ett antal trovärdiga förklaringar. Beträffande utbildningsdepartementet ligger det nära till hands att misstänka att dess högsta företrädare helt enkelt inte velat ha en transparent kunskapsgrund för sina politiska – inte sällan rent ideologiska – ”reformförslag”. Precis som inom skolsektorn och forskningspolitiken, vill man ha optimala möjligheter att ”göra politik” av snart sagt allting.
När det så gäller Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) kan man inte på allvar hävda att detta uppträtt som sektorns kraftfulla företrädare. Snarare tvärtom. I stället för att hävda sin närmast ”historiska” äganderätt till frågor som rör kvalitetssäkring, utvärdering och institutionell ledning har man framstått som uteslutande reaktiv. Man uppfattas som en tandlös konsensusorganisation som endast kan enas om att kräva ”mer resurser till alla”.
Om man trots allt beslutar att genomföra denna typ av granskningar återstår den principiellt viktigt frågan vem som i så fall skall initiera, utforma och genomföra dessa undersökningar?
I egenskap av huvudman för huvudelen av landets högre utbildning ligger det nära till hands att regering/riksdag uttrycker en tydlig viljeinriktning. Däremot är det ytterst tveksamt om utbildningsdepartementet eller ens dess expertmyndighet skall ansvara för utformningen och genomförandet av dessa granskningar.
Men man mycket väl tänka sig att universiteten/högskolorna själva skulle kunna svara för och låta utföra återkommande jämförelser och därmed anknyta till en gammal stolt tradition att vetenskapen själv svarar för sin kvalitativa bevakning och utveckling.
Ett annat alternativ vore att överlåta ansvaret för genomförande av granskningen till helt fristående aktörer.
Oavsett vilken väg man väljer kvarstår behovet, eftersom det framstår som långt mer angeläget att säkerställa den faktiska kvaliteten i det svenska högre utbildningssystemet än att genom diverse manipulationer få upp ett fåtal svenska universitetet på hundrabästalistan i någon internationell rankning.
Stig Forneng
Ingemar Lind
Thorsten Nybom
Sveriges universitetsranking (www.Urank.se)