Vi har alla de senaste veckorna tvingats bevittna attacker mot det öppna och demokratiska samhället. Attentaten och vandaliseringen av mot moskéer runt omkring i landet och massakern på Charlie Hedbos redaktion i Paris påminner om att demokratin och friheten måste försvaras varje dag. Den är inte självklar och får aldrig tas för given.
Sverige är i dag ett samhälle som omfamnar människor med olika etisk bakgrund och religiös uppfattning. Det tidigare samhället byggde på tanken kring ett folk, ett folkhem en folkkyrka. Religion och stat var intimt förknippade med varandra. Regeringen utsåg biskopar och de politiska partierna ställde upp till val i kyrkans olika beslutande församlingar.
Under de senaste decennierna har samhället gravis förändrats i en mer pluralistisk riktning. Detta är i grunden något positivt även om det självklart också finns utmaningar kopplat till detta.
Det öppna demokratiska samhället bygger vi genom kunskap, dialog och respekt för varandras olikheter och förmågan att gemensamt se till allt det som förenas oss människor. Rasismens och intoleransen drivmedel är alltid fördomar och rädsla.
Politik får dock inte stanna vid vackra ord, initierande av utredningar och en god vilja. Kampen mot våldsbejakande extremism handlar om att göra nödvändiga prioriteringar inom befintlig budgetram.
Det enda tydliga ekonomiska stöd som utlovas från regeringens sida är via regleringsbrev som öronmärker fem miljoner kronor av stödet till den myndighet där kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) fram till valet var generaldirektör – Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
Detta är en i sig rimlig prioritering men den fråga som ministern samtidigt måste besvara är varför hon i det egna förslaget till budget föreslog kraftiga neddragningar på stödet till trossamfund. Nu röstades som bekant regeringens förslag till budget ner av Sveriges riksdag och regeringen Löfvens historiska nederlag innebar 15 miljoner mer i stöd för trossamfund där tre av dessa öronmärkts för arbetet kopplat till säkerhet.
Det senaste veckornas händelser visar att alliansens prioritering av stödet till trossamfunden och deras säkerhetsarbete var rätt.
I december besökte jag den nu vandaliserade moskén i Uppsala och talade där med deras styrelse om frågor kopplat till integration och arbete inom ramen för lokalsamhället. Vid varje sådant besök blir man påmind om vilken betydelse civilsamhället har i arbetet med att skapa ett integrerat samhälle. Detta förutsätter en politik som ser och förmår att nyttja den kraft som finns bland alla dessa föreningar, kyrkor och samfund. De senaste veckornas händelser understryker vikten av att inte, som de rödgröna partierna föreslog, kraftigt skära ner på detta stöd. Trossamfundens verksamhet handlar inte bara om att skapa mötesplatser där människor kan uttrycka sin tro i form av bön och liturgi.
Samfundens arbete handlar också till stor del om att värna utsatta människors grundläggande behov och hjälpa inte minst nyanlända in i samhället.
Extremism, religiös eller politisk med kriminella förtecken, har i en djupare mening vare sig med religion eller politik att göra. I stället handlar detta om enskilda människor som försöker berättiga sitt hat och sina våldshandlingar genom att klä dessa i en i grunden falsk politisk eller religiös dräkt. Alliansen är beredda att söka breda överenskommelser med regeringen för att stärka arbetet mot våldsbejakande extremism. Demokratin är en vacker och ganska skör blomma som är viktig att värna.