Förpassningar genom polismaktens försorg väcker upprörda känslor, men alldeles bortsett från känslovågorna så säger lagen att personer utan giltigt uppehållstillstånd ska lämna riket. Sker det inte frivilligt, så får det ske genom polisens försorg.
Inte ens Svenska kyrkan kan upphäva den ordning som riksdagen slagit fast att gälla för invandringsprocessen. Om polisen identifierar personer utan uppehållstillstånd, så ska de gripas. Det spelar ingen roll var de papperslösa befinner sig när polisen tar dem. Finns de i en kyrka, så får polisen kanske anpassa insatsen efter takt och ton, men, som sagt, ingen kyrkofrid hindrar polisen från att agera. Kyrkofriden finns nämligen inte kvar i lagstiftningen, även om man inom kyrkans ledning verkar tro något annat.
Låt mig berätta om en detalj från polisinsatsen mot Alsike kloster för nu många år sedan. Inför aktionen blev jag uppringd av insatschefen som ville ta in en sista second opinion om kyrkofriden. Han begrep fuller väl att han just var i färd med att marschera ut på ett moraliskt och politiskt minfält. Fanns det hinder för honom att gå in i klostret med hänsyn till kyrkofriden? Det var hans raka fråga.
Jag svarade nej, men bad honom handla taktfullt, hellre förhandla än bruka våld.
De gripanden som polisen gjorde den 25 augusti mot familjelägret i Skåne var annorlunda än insatsen mot Alsike kloster. Gripandena ägde rum på en lägergård, inte i ett kloster. Ett familjeläger i kyrkans regi hade knappast skyddats av kyrkofriden ens under 1200-talet, då kyrkofriden infördes i lagstiftningen.
När Svenska kyrkan vässar kyrkofridsargumentet för att försvaga gällande lag, så blir det så fel, så fel. Och inte heller botas felen av Mikael Kurkialas funderingar. Det dunkelt skrivna är nog till sist även det dunkelt tänkta. Kanske får kyrkoledningen tänka igenom kyrkofriden en gång till.
Rolf Nygren
Professor emeritus i rättshistoria