En LSS-utredning med tydliga besparingsdirektiv ska göra en översyn av lagens tillämpning och särskilt assistansersättningen, som är Försäkringskassans ansvar. Bengt Westerbergs välskrivna och övertygande rapport om frihetsreformen LSS har lyft diskussionen. Politiker i alla partier har insett att den ideologiska kraften i LSS måste förtydligas så att tillämpningen kan ske som tänkt. Även minister Åsa Regnér (S) har förstått att det är LSS-målen som ska styra Försäkringskassan (DN 29/11).
Kommunerna har huvudansvaret för LSS-insatserna. Det medför särskilda problem när många personer åker ur assistansersättningen och kommunen nu ska stå för stödet. Behoven har ju inte försvunnit!
Det ställer stora krav på en rättssäker myndighetsutövning, så att de inte mister rätten till annat LSS-stöd. I Uppsala finns hopp om en korrekt LSS-tillämpning när politiker och tjänstemän samarbetar med funktionshinderrörelsen med engagemang och tydliga resultat. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) har konkretiserats i ett delaktighetsprogram. En styrgrupp arbetar med att förbättra rättssäkerheten i myndighetsutövningen. Och ett LSS-råd tar upp aktuella frågor. Det finns hopp.
”Det spelar väl ingen roll efter vilken lag man får sitt stöd, huvudsaken är väl att det är ett bra stöd” får vi höra ibland när LSS och socialtjänstlagen (SoL) kommer på tal.
Det visar att man inte har förstått vitsen med LSS, det vill säga att LSS är en pluslag till socialtjänstlagen.
Särskilt olyckligt är det för den som förlorar sin personliga assistans och blir hänvisad till SoL:s hemtjänst.
Pluslagstanken innebär en maktförskjutning från det offentliga till den enskilde genom LSS starka lagstadgade inflytande vid behovsbedömning och en hög ambition för kvalitet på stödet. LSS-personen har rätt att uppleva goda levnadsvillkor för att få kontroll över sin livsituation.
I socialtjänstlagen nämns varken inflytande eller goda levnadsvillkor. Här är ambitionen bara skälig levnadsnivå.
Boendestöd ges också i insatsen bostad med särskild service i form av gruppbostad eller servicebostad. Här finns inte den personliga assistansens valfrihet när det gäller vem som ska ge stödet. För många i Uppsala funkar livet i en LSS-bostad bra. Man får det stöd som behövs, av personal man gillar. I LSS-rådet kan olika problem tas upp. Att kunna vara hemma, när man känner sig sjuk och inte tvingas i väg till den dagliga verksamheten. Att kunna komma i väg till fritidsaktiviteter och inte vara hänvisad till kollektivt anordnade aktiviteter för att man inte har någon ledsagare. Att inte ha en kontaktperson som en medmänniska förutom personalen. Att kunna bilda familj, få bo tillsammans med fortsatt stöd.
Förlorarna, när stödinsatser dras in eller försämras, är inte bara de som själva har svåra funktionsnedsättningar utan även de anhöriga.
De får bära allt större bördor med konsekvenser för samhället i stort. Vi får ökade problem med jämställdheten – det är fortfarande kvinnor som bär det tyngsta lasset med omvårdnaden, med jämlikheten – de resursstarka kan ofta kan ta för sig ändå, med hälsan – av den stora oron för framtiden, både hos dem som behöver stöd och hos oss anhöriga vid tanken på vad som händer när vi inte finns längre.
Dessutom borde både skattebetalare och politiker vara bekymrade över alla samhällsresurser som krävs när LSS inte fungerar som tänkt.
Vi instämmer i Bengt Westerbergs påpekande (DN 23/11) – att en första och absolut nödvändig uppgift för LSS-utredningen är att göra en allsidig analys – och i hans avslutande fråga: Ska kostnaderna för personer med omfattande funktionsnedsättningar bäras solidariskt av oss alla eller huvudsakligen av deras anhöriga?
Det är nödvändigt att besparingsdirektiven till LSS-utredningen tas bort!
Barbro Lewin,FUB Uppsala
Birgitta Anér, styrelseledamot Autism- och Aspergerföreningen Uppsala Län
Pia Ek,ordförande FUB Uppsala
Saija Jonsson,ordförande RBU Uppsala Län