På luciadagen antog Europaparlamentet med stor majoritet en resolution med sin position i Brexitförhandlingarna. Resolutionen tog ställning till om ”tillräckliga framsteg” har gjorts i förhandlingarna för att kunna gå in i den andra förhandlingsfasen.
Förhandlingarna har präglats av Theresa Mays minst sagt röriga kabinett, med ministrar som försökt agera baksäteschaufförer i en redan mycket komplicerad dialog.
Men nyligen nådde man så ett avtal kring de tre förhandlingsfrågor som denna första fas har handlat om: Medborgarnas rättigheter, gränsen mellan Irland och Nordirland, och Storbritanniens finansiella åtaganden.
Den så kallade notan för britternas utträde ur EU har nu åtminstone omgärdats av ett ramverk om vad som ska betalas och hur det ska diskonteras.
Orden nota och räkning har använts flitigt, inte minst i brittisk press, för att beskriva britternas resterande finansiella åtaganden inom EU-samarbetet.
I själva verket är det inte alls någon straffavgift i den mening som ordet ”nota” riskerar att förmedla, utan endast betalningar för de åtaganden den brittiska regeringen gjort för längre tidshorisonter än sitt utträde 2019.
Det rör exempelvis gemensamma forskningsprogram och administrativa kostnader för EU:s myndigheter. Det exakta beloppet är ännu inte känt.
Det är också positivt att båda parter uttrycker sin strävan efter att undvika en hård gräns mellan Irland och Nordirland.
Det är en nödvändig ingång i de fortsatta förhandlingarna, för att inte riskera att ånyo skapa konflikter i en region som redan har sett så mycket blodspillan. Det finns dock mycket som fortfarande måste klargöras, exempelvis hur den inre marknadens integritet ska upprätthållas mellan Nordirland och Irland, innan Europaparlamentet kan skriva under ett slutgiltigt avtal.
Men den punkt där vi snabbt måste nå större klarhet rör medborgarnas rättigheter.
Det finns i dag uppskattningsvis 1,6 miljoner britter som bor i ett EU27-land, och 3,4 miljoner EU27-medborgare som bor i Storbritannien. Cirka 100 000 av dessa är svenskar. På båda sidor av den engelska kanalen lever dessa människor i stor osäkerhet runt deras framtida rättigheter. Situationen förbättras inte av händelser som när brittiska Home Office felaktigt skickade brev till EU27-medborgare och uppmanade dessa att flytta eller riskera deportering.
Det var inte heller gynnsamt när David Davis gick ut och kallade den första fasens förhandlingar för endast en ”avsiktsförklaring”.
Som ordförande i utskottet för framställningar – utskottet dit EU-medborgare direkt skickar in sina bekymmer, förslag och synpunkter på EU-lagstiftning – är jag personligen engagerad i Brexit-förhandlingarna, genom den stora mängd framställningar som Europaparlamentet har mottagit från individer som påverkas av Storbritanniens utträde. De oroar sig för den rättsliga status som de själva och deras familjer kommer åtnjuta efter utträdet, men också för den ökade spänning och främlingsfientlighet som de upplever som EU-medborgare i Storbritannien.
Även britter som bor i Storbritannien och i övriga EU-länder skriver in till utskottet och ber om att få behålla sitt medborgarskap i EU.
Ett högt politiskt spel har nu blivit människors vardag och verklighet.
Dessa människor förtjänar en visshet om sin framtid, oavsett om de är britter i EU27, eller EU27-medborgare i Storbritannien. Det, och frågorna som lyfts ovan, särskilt vad gäller medborgarnas rättigheter, ger den resolution som vi nu har antagit.
Tillräckliga framsteg har gjorts, särskilt mot bakgrund av var förhandlingarna befann sig i alldeles nyligen.
Men vi får inte riskera medborgarnas rättigheter i vår ambition att snabbt gå vidare i förhandlingarna.
Det är därför viktigt att i förhandlingarnas andra fas prioriterar och snarast klargör medborgarnas rättigheter, så att de cirka fem miljoner människor som påverkas på båda sidor kanalen vet vad som väntar. I min kapacitet som ordförande i utskottsordförandekonferensen och ordförande i utskottet för framställningar kommer jag att strida för ett ambitiöst avtal som garanterar medborgarna så långtgående rättigheter som möjligt, för att fortsätta värna den europeiska integration som britterna varit en del av, även efter detta utträde.
Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (L)