Statistik från SCB visar att antalet anställda i Sverige ökade kraftigt med cirka 150 000 personer under de tre första kvartalen 2015. Totalt finns nu det 71 000 lediga jobb på arbetsmarknaden, de flesta av dem inom den privata energi- och miljösektorn samt inom kommunikation (information?) – sektorer som ofta kräver högkvalificerad arbetskraft.
Samtidigt har flyktingkrisen och den framtida integrationen av nyanlända på arbetsmarknaden varit ett aktuellt samtalsämne såväl på debattsidorna som vid köksborden. Enligt Migrationsverket förväntas 160 000 personer söka asyl i Sverige bara i år. Som känt saknar dessa människor inte bara de språkliga färdigheterna utan även många av de grundläggande kompetenserna som krävs på den konkurrenskraftiga arbetsmarknaden, i synnerhet när både låglöne- men även mellanlönejobb rationaliseras bort.
Både de politiska partierna och berörda ideella organisationer har uttalat sig om arbetsmarknadens brister som svar på den misslyckade integrationen av nyanlända. De fackliga organisationerna, som nio av tio svenskar är medlemmar i, har däremot varit antingen tysta eller motsträviga en reformering av arbetsmarknaden.
Situationen är dock kritisk. Tidigare undersökningar tyder på att efter tio år i Sverige kommer endast varannan flykting upp i en inkomst över 13 000 kronor i månaden.
Tar man hänsyn till hur påtaglig flyktingkrisen har varit är det rimligt att anta att problematiken kring nyanländas inträde på arbetsmarknaden kommer att eskalera, något som kommer att leda till ytterligare segregation och framväxt av ett parallellt samhälle där fattigdom och svarta jobb kommer att råda.
Tillsammans har de tre stora organisationerna, TCO, LO och Saco, slagit fast att integrationen är en facklig fråga och att facket ska motverka den strukturella diskrimineringen, vilket i praktiken innebär fortsatta höga trösklar på arbetsmarknaden. Att fackets viktigaste frågor som LAS, högre löner samt ännu ”tryggare” anställningsformer är vad som har skapat ett diskriminerande och uteslutande system som håller unga och invandrare utanför den priviligierade gruppen av anställda.
Problemet med LAS handlar inte bara om turordningsreglerna, utan även om att det är väldigt svårt för en arbetsgivare att säga upp personal.
Även vid arbetsbrist måste arbetsgivaren först undersöka möjligheten att omplacera den anställde – något som uppenbart kostar pengar och tid.
Den osäkerheten leder till att arbetsgivaren inte väljer att riskera och anställa en utomstående eller för dem okänd person. Det är ingen överraskning att det är bara tolv procent av jobben som tillsätts via Arbetsförmedlingen. De flesta av jobben tillsätts internt eller genom kontakter. Faktumet är dock att nyanlända har inget nätverk eller tillgång till sådana kontakter, vilket minskar kraftigt deras chanser att bli etablerade på arbetsmarknaden i Sverige.
Men även om arbetsgivaren väljer att utannonsera nya tjänster väljer de allra flesta att göra så genom rekryteringsfirmor, som oftast har andra incitament att ta fram rätt personal för sina kunder. Naturligtvis missgynnar detta nyanlända som ännu inte har kunnat visa sin kompetens på den svenska arbetsmarknaden.
De fackliga organisationerna är väl medvetna om denna problematik, men väljer att ignorera den.
Det är dock dags att inse att Sverige inte har råd eller tid att endast värna de människor som redan har arbete.
Vi har ett parallellt samhälle som växer fram, en skenande arbetslöshet och begränsade möjligheter för arbetsvilliga personer, allt detta delvis på grund av LAS samt skydd av de fackliga intressen.
Nu är det dags att se över anställningsreglerna, i synnerhet när det kommer till de mindre företagen. Om facket vill representera arbetstagarnas intressen samt stå för öppenhet och integration är det dags att värna även de arbetslösa genom att ta en aktiv roll i processen av reformering av ett system som i dag är inget annat är exkluderande och bidragande till det rådande utanförskapet.
Alexander Mazurkin