När Annie Lööf förra veckan höll sitt sommartal lyfte hon stolt fram hur Sverige de senaste decennierna minskat våra utsläpp kraftigt, vilket skulle vara att argument för att ge fortsatt förtroende för den regering som styrt de senaste åtta åren. Det är inte ovanligt att just Sveriges utsläppsminskningar sen 1990 används av allianspolitiker på det sättet, så låt oss titta lite på vem som ska äras för vad i klimatpolitiken.
Sedan 1990 har de svenska växthusgasutsläppen minskat med 23 procent eller 17 miljoner ton. Tittar vi i stället på de utsläpp som svenskarnas konsumtion ger upphov till, där vi alltså lägger till utsläpp från de varor vi importerar och drar ifrån de vi exporterar, har utsläppen i stället ökat, men låt oss för tillfället lämna det därhän.
Endast tre procent av utsläppsminskningen sen 1990 kan härledas till regeringens politik sen 2006. Resten beror på beslut från tidigare regeringar, EU-beslut och utsläppsminskningar som inte kan härledas till politiska beslut, utan snarare beror på omvärldsfaktorer.
Inte minst den ekonomiska krisen har bidragit till att pressa ned utsläppen eftersom många industrier och andra verksamheter gått på lågvarv och därmed släppt ut mindre än vanligt.
Siffrorna finns i regeringens egna dokument. I den enda klimatproposition som allianspartierna har lagt, från 2009, skriver man att åtgärderna kommer att minska utsläppen med två miljoner ton per år till 2020. Samtidigt räknar man med att regler, stöd och skatter som har införts av tidigare regeringar kommer att minska utsläppen med nio miljoner ton, över fyra gånger mer, och att beslut som tagits av EU kommer att minska utsläppen med ytterligare två miljoner ton. Fram till idag är regeringens bidrag ännu mindre. Enligt regeringens femte nationalrapport om klimatförändringar beräknas den egna politiken ge en minskning med bara 0,8 miljoner ton till 2015, eller uppskattningsvis 0,5 miljoner ton fram till 2013.
Endast tre procent av de 17 miljoner ton som utsläppen minskat med kan alltså tillskrivas regeringen.
Visserligen har regeringen senare kommit med viss ny politik som inte fanns med i klimatpropositionen, men där finns både åtgärder som ökar och minskar utsläppen, om än knappast dramatiskt åt något håll. Det finns därför ingen grund för att påstå att det främst skulle vara regeringens politik som lett till att utsläppen minskat snabbare än förväntat.
Sverige kan inte vila på gamla lagrar hur länge som helst. Ska vi ner mot nollutsläpp 2050 måste tempot öka.
Lyckligtvis råder det ingen brist på förslag: i bokhyllorna på regeringskansliet står rader av utredningar fyllda med klimatförslag som regeringen hittills avfärdat. Där finns förslag från klimatberedningen, Färdplan 2050, utredningen om fossiloberoende fordonsflotta och andra utredningar som regeringen tillsatt för att ge sken av att de gör något på klimatområdet, utan att behöva genomföra så mycket på riktigt.
Inte ens de förslag som alla partier ställt sig bakom i den parlamentariska klimatberedningen har genomförts i någon större utsträckning. Regeringen passar, utan att ha något svar på vad man vill göra i stället som inte alla andra partier också redan vill göra.
Det duger inte. Vi behöver en regering som på allvar tar ansvar för barnens framtid. Vi behöver en regering som skryter mindre och levererar mer.
Helena Leander , riksdagsledamot (MP) och miljöpolitisk talesperson