Det har gått ett drygt halvår sedan valet. Sverige har fått en regering vars signum är att säga en sak och sedan göra något helt annat. Detta är naturligtvis mycket allvarligt för ekonomin, jobben och tillväxten men även i ett längre perspektiv demokratin.
Exemplen på regeringens motsägelsefulla agerande är många. När Stefan Löfven tillträdde som statsminister beskrev han den egna regeringen som en samarbetsregering som ville söka breda lösningar över blockgränsen. Förutsättningen för att förverkliga dessa ambitioner var i september 2014 relativt goda. Det fanns sedan flera decennier tillbaka en samsyn kring utrikes- och säkerhetspolitiken samt villkoren för den ekonomiska politiken kopplat till budgetregler och överskottsmål.
Under alliansens två sista regeringsår hade en friskoleuppgörelse förhandlats fram över blockgränsen. Det fanns därmed en bra grund för regeringen att bygga vidare på där förtroende och en gemensam vilja att komma överens var viktiga ledord.
Ett halvår in på mandatperioden har regeringen Löfven lyckats bryta upp samtliga dessa uppgörelser. Erkännandet av Palestina, det föreslagna borttagandet av överskottsmålet och de just påbörjade förhandlingarna med friskolemotståndarna Vänsterpartiet har inneburit att regeringen med näst intill kirurgisk precision lyckats rasera det mesta av förtroende.
Sverige har i dag den parlamentariskt svagaste regeringen på flera decennier. Regeringens agerande är i ljuset av detta faktum helt obegripligt.
En ansvarsfull regering borde i stället, givet det parlamentariska läget, värnat tidigare överenskommelser. Politisk förtroende bygger på respekt och en känsla av att man kan lita på varandra. Det som nu sker skadar förtroendet mellan partierna på vardera sidan blockgränsen. Långsiktigt skadar detta trovärdigheten för Sverige och svensk ekonomi något som i förlängningen hotar jobb och tillväxt.
Vidare har regeringen under sina sex första månader i Rosenbad valt att bryta ett antal vallöften. Storstilade utfästelser innan valet om att behålla rot och rut, mer pengar på idrotten och bibehållen bensinskatt. Ett vallöfte har dock regeringen stått fast vid, att chockhöja arbetsgivaravgiften för unga under 26 år. Detta kommer innebära att tusentals jobb försvinner. När det gäller utlovade skattehöjningar kan man fortfarande lita på de rödgröna partierna.
För Uppsala län slår regeringens förslag mycket hårt.
Vi är ett län med många små företag, mycket landsbygd och en stor turismnäring. Förslagen kring rot, rut, höjda arbetsgivaravgifter för unga och nu senast kraftigt höjd bensinskatt slår alla mot jobb och tillväxt i vårt län.
Alliansen regerade Sverige under åtta år, varav fyra av dessa i minoritet. Vi sökte stöd för vår politik över blockgränsen och tog ansvar i en mycket besvärlig parlamentarisk situation. Regeringsduglighet handlar ytterst om förmågan att kunna navigera genom snåriga politiska landskap. Sverige har inte råd med en oskicklig regering som säger en sak och sedan agerar på ett helt annat sätt. Syftet med decemberöverenskommelsen var att undvika politiskt kaos i Sveriges riksdag.
Alliansens förhoppning var att regeringen lärt av höstens händelser men vi tvingas nu konstatera att den alltjämt agerar som om inget har hänt.
Sverige behöver en regering som tar ansvar och förmår att regera vårt land. Alliansen är alltjämt beredda att söka breda uppgörelser över blockgränsen. Den svaga minoritetsregeringen har valt en helt annan väg, Stefan Löfvens tal om samarbetsregering till trots. Vi går därmed en mycket osäker framtid till mötes där jobb och tillväxt hotas. Sverige kan mer.
Per Bill, ordförande (M) Riksdagens kulturutskott
Markus Lagerquist, 2:e vice ordförande (M) Idrott/ fritidsnämnden
Uppsala