Sverige har tappat kontrollen över gängkriminaliteten. Vinterns sprängningar nådde nya toppnivåer och landet väntar ängsligt på nästa våldsvåg. Samtidigt går larmen om att samhället på alla fronter misslyckas med att bryta nyrekryteringen. Segregationen och arbetslösheten ökar och ungdomsvården har ofta stora brister.
Det är i mitten av denna utveckling som Tidö-regeringen vill sänka försörjningsstödet för Sveriges mest utsatta familjer. Nu varnar regeringens egen utredning för att förslaget kommer öka kriminaliteten.
Samtidigt som regeringen premierar höginkomsttagare går den till angrepp mot Sveriges fattigaste och mest utsatta medborgare. I Tidöavtalet fastslogs bidragstaket som ett löfte mellan regeringen och Sverigedemokraterna. Det handlar om att försörjningsstödet ska begränsas så att familjer, aldrig ska få en högre summa än 80 procent av ett motsvarande hushåll med 22 000 kronor i inkomst.
Det ska spela en mindre roll vad konsekvenserna blir för barnen av att deras levnadsstandard kraftigt försämras. För vissa av Sveriges fattigaste hushåll skulle det innebära hela 14 000 kronor mindre i månaden.
Regeringen vill visa sig tuffa. Mottot är att det ska löna sig att arbeta och vem kan opponera sig mot det? Man behöver inte leta länge. Regeringens egen utredare menar att förslaget kommer ha en minimal påverkan på sysselsättningen samtidigt som segregationen och kriminaliteten väntas öka.
I stället för att komma till bukt med den misslyckade integrationen och den skyhöga arbetslösheten sysslar regeringen med symbolpolitik som är direkt skadlig för Sveriges brottsförebyggande arbete. Det är fråga om en omvänd fördelningspolitik från de fattiga till de bemedlade.
Utredningen konstaterar dessutom att förslaget om bidragstak riskerar att sänka ersättningen så pass mycket att många barnfamiljers grundläggande behov av kläder, mat och bostad inte skulle tillgodoses. Därför förklaras det att förslaget troligtvis inte är förenligt med barnkonventionen eller FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
På riktigt? Är detta vårt nya Sverige? Kan vi inte bättre än att ställa människor på gränsen till existensminimum, kränka barnkonventionen, och göra livet sämre för dem som har det sämst?
Bristande ekonomiska resurser och dysfunktionella familjebilder är kända faktorer som påverkar brottsligheten hos unga. Socialt utsatta ungdomar utan stöd från samhället eller positiva förebilder är en guldgruva för kriminella gäng. Trots det är det just barnfamiljer i utsatta områden som regeringen nu försöker strama åt för.
Förvånar det någon om fler barn och unga vänder sig till kriminalitet när regeringen ökar deras utsatthet? Om vi inte vidare ska spä på kriminaliteten i vårt land måste regeringen backa från sitt ställningstagande.
Vi kan inte förvänta oss en lösning på gängkriminaliteten som inte också innefattar åtgärder mot segregation och fattigdom, lika lite som vi kan hoppas på en ljusning utan satsningar på polis och socialtjänst. Det måste få kosta.
I stället för att gå till angrepp mot Sveriges fattigaste medborgare krävs en politik som gör livet bättre och som göder framtidstro även i utsatta områden. Det är tyvärr inte den politik som regeringen för idag.