Annica Anderbrant, domprost i Svenska kyrkan, har svarat på min debattartikel i UNT (16/2). Det är bra. Men det är inte bra att undvika sakfrågan. Anderbrant framför att Svenska kyrkan som det största trossamfundet har ett särskilt ansvar för dialog och kunskap om olika religioner.
Har inte alla religiösa samfund detta ansvar, oberoende av storlek? Det är gott att Svenska kyrkan känner detta ansvar, men har ingenting att göra med förhållandet mellan en sekulär stat och religiösa organisationer.
En sådan organisation ska själv bestämma vad den vill med sin organisation och öppet redovisa sina ställningstaganden gällande exempelvis synen på demokrati och olika samlevnadsformer.
Det är inte rimligt att statsbidrag beviljas just religiösa samfund, under villkor att man accepterar vissa demokratiska värderingar. Det är en särbehandling av religiösa sammanslutningar. Detta gäller inte andra ideella organisationer.
Jag tror att präster gör goda insatser på sjukhus och fängelser. Bara att få prata med någon är gott i sig. Men stödjande samtal ska ledas av professionell psykolog eller annan utbildad personal för att sedan efter önskemål få samtala med imam, rabbin eller präst eller med någon som inte finner skäl för att det finns en högre makt att lita till.
Sveriges Riksdag beviljar statsbidrag och stiftar särlagar för religiösa organisationer. Detta har skett i demokratisk ordning, men är fel i ett sekulärt samhälle.
Skilsmässan är ännu inte avklarad. Staten ska inte med lagar och regler, ofta med hänvisning till tradition, gynna eller missgynna enskilda livsåskådningsorganisationer utan ska vara helt neutral. Det allmänna ska genom information och utbildning visa vilka olika livsåskådningsalternativ som finns, men inte påverka. Den enskilde har sedan att ta ställning.
Bo Rothstein, statsvetarprofessor i Göteborg (World Value Study) har övertygande visat att sekulära samhällen uppvisar större grad av tolerans, rättskänsla och ansvarstagande än länder som anses vara mer ledda av religiösa värderingar. Ju mer religiös, desto mer av korruption och mindre tillit till samhälle och andra människor.
Det är utmärkt att kyrkor arbetar för mänskliga rättigheter, det gör många andra ideella organisationer också, exempelvis Humanisterna, men religiösa sådana ska inte gynnas av särlösningar.
Jag vill avsluta med att jag säga att jag känner sympati med innehållet i den sista meningen i Anderbrants inlägg, om en öppen folkkyrka. Jag undrar hur många religiösa organisationer som välkomnar den som inte tror?
Jag menar att en sekulär stat är en förutsättning för just ett öppet samhälle. Varför vill inte Svenska
kyrkan delta i det arbetet?
Anders Nordström, Humanisterna i Uppsala