Strömmingen är allvarligt hotad, men de gigantiska trålarna får ändå fortsätta. Om det ska finnas ett levande hav i framtiden så måste regeringen sätta ner foten mot rovfisket och stoppa förstörelsen av vår gemensamma miljö.
Beståndet av strömming i Östersjön har minskat till en tredjedel jämfört med 80-talet. Den största orsaken är de gigantiska trålarna som dammsuger havet. SVT kunde nyligen berätta att forskare befarar att strömmingen nu riskerar gå samma väg som torsken, alltså nästan utrotas. Utan strömming påverkas hela ekosystemet eftersom många andra fiskar behöver strömmingen för att överleva. Östersjön riskerar att bli ett i det närmaste dött hav.
Kritiken mot trålningen som fångstmetod är inte ny. Det är ett fiske som helt baseras på volym, egentligen ett överfiske, de småmaskiga trålredskapen tar med sig allt, fiskar, skaldjur och växter. Det skapar en enorm förstörelse av havsmiljön.
Efter regeringsbeslut har Havs- och vattenmyndigheten som ett svar på kritiken beslutat att från 1 februari flytta ut trålgränsen 12 sjömil från den svenska kusten mellan Örskär och Ölands norra udde. Att flytta ut trålgränsen är givetvis ett steg i rätt riktning, men det kommer inte att hjälpa strömmingen på sikt. Förstörelsen fortsätter och havet dör – möjligen i något långsammare takt.
Trålningen är även ett enormt slöseri med resurser. ”Fiskmos” är det som kommer i trålen när ton efter ton av fiskar pressas ihop och dras upp. För trålfiskarna gör det inte så mycket eftersom de mesta ändå ska bli fodermjöl. Matfisk som är både näringsriktig och viktig för både oss människor och andra fiskar, går i stället till djuruppfödning eller till fiskodlingar i Norge, vars påverkan på ekosystemet och den marina miljön också kan diskuteras.
Våra myndigheter och politiker brukar peka på EU när frågan om fisket kommer upp. Ja, EU bestämmer fiskekvoterna, men Sverige har faktiskt ett inflytande som vi borde använda bättre. Det duger inte att bara buga och acceptera allt som kommer därifrån. Vi i Sverige har både större kunskap om Östersjöns ekologi och faktiskt också ett ansvar att agera när vår närmiljö hotas.
De stora industritrålarna är ett direkt hot mot Östersjön, vår närmaste havsmiljö. Ingen skulle komma på tanken att hugga ner varenda vinstock i Frankrike eller Italien för att sedan sälja dessa som biobränsle. Men när det gäller fiskarna i våra vatten är det tydligen fritt fram att bete sig hur som helst.
Vi fortsätter att kräva att den storskaliga trålningen efter strömming och skarpsill helt förbjuds. Att trålning fortfarande är tillåtet i en så känslig miljö som Östersjön är rent vansinne. Tilldelade fiskekvoter får aldrig ge carte blanche till att förstöra miljön.
Den storskaliga trålningen innebär dessutom att det traditionella kustfisket slås ut, det som sker i mindre skala och med metoder och som värnar havsmiljön. I dag finns det endast 29 kustfiskare kvar på hela östkusten. Ingen av dem tjänar några pengar. Även fritidsfisket har lidit stor skada och hotar att försvinna helt.
Ytterligare ett problem för det kustnära fisket som levererar fisk till konsumtion är den märkliga rödljusmärkning som vissa organisationer sysslar med. Artdatabanken är det enda organ som kan rödlista arter. Rödljus är ett märkligt påhitt som dessutom enbart drabbar de som fiskar till humankonsumtion eftersom vissa livsmedelskedjor anammar detta och beställer därmed inte till exempel strömming till butikerna.
I början på juni anordnar vi Strömmingsfestivalen i Hargshamn vid Upplandskusten. Där kommer det, tillsammans med olika aktiviteter kopplade till strömmingsfisket, även att finnas en utställning om situationen för strömmingen. Syftet är att öka kunskapen hos allmänheten om strömmingen och hur vi bör tänka kring den som livsmedel, men även att uppmärksamma beslutsfattare på olika nivåer om den akuta situationen för vår havsmiljö.
Vår slutsats är tydlig: Vi måste få ett totalförbud mot trålning. Det är en fiskemetod som inte längre hör hemma i våra vatten.