DN:s avslöjande reportage om vänskapskorruption och partiskhet i den statliga riksrevisionen har rört upp en storm i Sverige som mycket väl kan växa till en folkstorm. I media kallas det inträffade för en skandal, t o m en skandal i världsklass. Hur kunde det här inträffa?
Riksrevisionen är en relativt ny myndighet som bildades 2003 genom en sammanslagning av Riksrevisionsverket (RRV) och riksdagens revisorer. Fram till dess hade de två revisionsorganen, varav Riksrevisionsverket var den dominerande, fungerat relativt bra tack vare den svenska myndighetsmodellen med oberoende myndigheter och förbud mot ministerstyre.
Men Sverige stack ut mot andra demokratiska länder på grund av att revisionens oberoende inte vara förankrat i någon grundlag. Ett revisionsorgan måste naturligtvis vara oberoende av den granskade myndigheten och verksamheten för att dess revisionsrapporter skall betraktas som objektiva och tillförlitliga.
Den internationella organisationen för statliga revisionsorgan, Intosai, har utfärdat grundläggande krav på oberoende i den s.k. Mexikodeklarationen från 2007. Det började bli pinsamt för Sverige att tillhöra Intosai utan att uppfylla kraven på oberoende.
Riksrevisionsverkets sista chef Inga-Britt Ahlenius drev hårt frågan om att stärka RRV:s oberoende gentemot regeringen genom att föra över verket till riksdagen.
Under hennes tid som generaldirektör gav RRV ut en antologi om hur den oberoende statliga revisionen fungerar i andra länder. Som f d RRV-medarbetare medverkade jag också i debatten på den tiden om revisionens oberoende.
De internationella kraven kan sammanfattas i ett nötskal: oberoendet skall vara förankrat i lagstiftningen, revisionscheferna skall utses och avsättas oberoende av regeringen och revisionen skall ha ett brett mandat och självständigt besluta om vad som skall granskas och när granskningen skall göras och rapporteringen ske.Den som sedan 2003 utifrån följt Riksrevisionens verksamhet och läst dess rapporter har nog fått intrycket att omvandlingen i stort sett har gått bra även om man kunde ifrågasätta den svenska modellen med tre riksrevisorer, varav en med administrativt ansvar, som en eftergift för politiska styrningskrav.
Men inte kunde vi ana att Riksrevisionen skulle drabbas av en härdsmälta efter tillsättningen i augusti 2015 av statsvetaren Ulf Bengtsson och nationalekonomen Susanne Ackum. Enligt DN har Ulf Bengtsson lagt sig i en revisionsgranskning av ett beslut som han själv varit delaktig i innan han blev riksrevisor.
Men den som gjort mest skada, också enligt egen utsago, och visat en upprörande brist på svensk rättskänsla och myndighetsansvar, är Susanne Ackum, den tidigare statsekreteraren i finansdepartementet som tydligen blev lovad en reträttpost i Riksrevisionen efter den borgerliga valförlusten 2014.
Ackum har redan tvingats avgå. ”Jag har begått för många misstag”, skrev hon i ett avskedsbrev till sina medarbetare.
Vilka ”misstag” begick hon? Enligt Dagens Nyheters källor har tidigare arbetskamrater till Ackum på regeringskansliet anställts till tunga positioner på Riksrevisionen, genom skräddarsydda platsannonser och till löner som överstiger deras kollegors. Ackum skall enligt dokumentation som DN har tagit del av själv ha kontrollerat rekryteringsprocessen.
Ackums rekrytering av f d kollegor från finansdepartement – i strid med kraven på ”förtjänst och skicklighet” - förklarar antagligen också varför Riksrevisionen har lagt ned ovanligt många granskningar.De avbrutna revisionsuppdragen har enligt DN tagit 19 000 arbetstimmar i anspråk, till en kostnad av närmare tio miljoner kronor.
Ackum har avgått på eget bevåg och kan räkna med att åtalas för tjänstefel eller trolöshet mot huvudman. Man kan fråga sig om inte de tillsättningar som hon beslutat om borde rivas upp.
Om någon kunde ha förhindrat de klandervärda tjänstetillsättningarna och nedläggningen av redan godkända och pågående revisionsuppdrag borde det ha varit den tredje riksrevisorn, juristen Margareta Åberg, som har varit i tjänst sedan juni 2014 och som borde ha varit insatt i hur en oberoende riksrevision fungerar.
Hon är den riksrevisor som har administrativt ansvar för Riksrevisionen. Som sådan ansvarar hon inför riksdagen för verksamheten och skall se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att Riksrevisionen hushållar väl med statens medel. Hon leder också sammanträdena på Riksrevisionen.Men Åberg fortsätter att klamra sig fast vid sin post och har gett en professor i konstitutionell rätt i uppdrag att utreda om det har funnits några formella fel och brister i hanteringen och ledningen av ”det förändringsarbete” som genomförts vid riksrevisionen det senaste året. Misstänkta oegentligheter kallas på nyspråk för förändringsarbete!
DN:s två journalister Mikael Delin och Matthias Carlsson har av att allt döma bedrivit en gedigen undersökande journalistik – något som i Sverige som tur är fortfarande underlättas av vår omtalade offentlighetsprincip där beslut och email inte kan döljas i längden. I det här fallet har de antagligen också blivit tipsade av missnöjda medarbetare på Riksrevisionen.
Vad som däremot fullständigt brustit är de interna kontrollrutinerna på Riksrevisionen. Varken den parttillsatta personalansvarsnämnden eller det parlamentariska rådet som skall följa granskningsverksamheten och verka för samråd och insyn har reagerat.
Det har tydligen varit lätt för en nytillsatt inkompetent riksrevisor med en politisk agenda att bryta ner den verksamhet som byggts upp på senare år. Riksrevisionens oberoende effektivitetsgranskningar, som rapporteras till riksdagen, är oundgängliga i vår demokrati.
Efter det inträffade måste en statlig kommission se över vad som brustit. Det är möjligt att Riksrevisionens oberoende måste stärkas lagstiftningsvägen men framförallt måste ledningsfunktionens integritet som påverkar hela organisationen (”tone on the top”) stärkas.
Mose Apelblat
fd revisor vid Riksrevisionsverket och EU-kommissionen