Den så kallade vandelsutredningen som nu presenterats väcker både igenkänning och oro. På många sätt är det rimligt att samhället kan ställa krav på att de som söker eller beviljats uppehållstillstånd följer lagar, inte missbrukar systemet och inte utgör ett hot mot ordning och säkerhet. Samtidigt rör vi oss här in på en juridisk och moralisk balansgång där rättssäkerheten lätt kan naggas i kanten.
Att Sveriges regering nu vill återinföra ett grundläggande krav på vandel i utlänningslagen är ingen överraskning. Fram till slutet av 1990-talet fanns sådana regler. De togs bort i en tid när andra prioriteringar dominerade politiken, men i backspegeln kan vi konstatera att reglerna borde ha anpassats och skärpts redan för 25 år sedan i stället för att försvinna.
Under lång tid har etablerade partier undvikit att tala klarspråk om de problem som nu växt sig stora. Medan utanförskap, bidragsfusk och kriminalitet blivit en del av vardagen har politiken ofta haft huvudet i sanden och tvekat att erkänna problemens omfattning. Resultatet ser vi nu – och frågan är om det inte är för sent att enbart lappa och laga.
För de flesta medborgare framstår det som självklart att den som gång på gång bryter mot samhällets regler, missbrukar välfärdssystemet eller till och med hotar andra, inte ska kunna räkna med permanent uppehållstillstånd. Det handlar om att värna rättsstaten och upprätthålla tilliten till ett öppet och fritt samhälle. Samhällsgemenskapen bygger på att alla, oavsett bakgrund, följer samma grundläggande regler.
Men förslagen i utredningen väcker också viktiga frågor. Vad innebär "bristande vandel" i praktiken? Utredningen talar om att det ska göras en helhetsbedömning, men gränsdragningarna är oklara. Ska exempelvis gamla betalningsanmärkningar väga tungt? Vad händer om en person haft ekonomiska svårigheter, men i övrigt lever som en skötsam och ansvarstagande samhällsmedborgare? Hur ska begreppet "hot mot allmän ordning" tolkas utan att inkräkta på yttrandefriheten? Risken är att ett begrepp som vandel blir alltför vagt och därmed öppnar för godtycke.
Utredningen föreslår också att uppehållstillstånd ska kunna återkallas även om personen vistats länge i landet. Formellt handlar det inte om ett retroaktivt straff utan om en omprövning av ett administrativt tillstånd. Ändå är det svårt att bortse från att det kan uppfattas som att människor förlorar rätten att stanna i Sverige baserat på gamla händelser. Detta riskerar att leda till rättsosäkra situationer och ökad otrygghet, inte bara för individen utan för samhället i stort.
Det mest grundläggande problemet är dock att en stor del av den grova kriminaliteten i dag begås av personer som är svenska medborgare. För dem gäller inte vandelskravet. Många av de unga som skjuter, rekryteras av gäng eller missbrukar välfärdssystemet har vuxit upp i Sverige, gått i svenska skolor och talar svenska. Detta reser den obekväma men viktiga frågan: Om vi vill mota kriminalitet och utanförskap – hur kommer vi åt den problematik som inte kan lösas genom uppehållstillstånd och vandelsprövningar?
Det är lätt att förstå de politiska drivkrafterna bakom förslaget. Människor känner oro inför kriminalitet, otrygghet och växande parallellsamhällen. En del av denna oro är befogad. Men vi måste fråga oss: Är det acceptabelt att införa lagstiftning som kan leda till utvisning för individer som kanske bara snubblat på ekonomiska svårigheter eller uttryckt åsikter som är kontroversiella men lagliga?
Debatten om vandel är angelägen och viktig. Men om vi vill värna ett rättssäkert och humant samhälle kan inte svaret enbart vara att skärpa reglerna. Min fråga till politikerna är enkel: Hur säkerställer vi att vandelskravet inte blir ett godtyckligt verktyg – utan en rättssäker del av svensk migrationsrätt?