Majoriteten i utbildningsnämnden kan inte hantera det ökande behovet av förskoleplatser. De löser problemen genom att erbjuda platser som föräldrar inte kan tacka ja till, och ”minskar” därmed behovet av platser.
Det är dock inte någon lösning, utan ett svek mot de familjer som får vänta i ovisshet på en förskoleplats.
Kommunerna har i Sverige en plikt att tillhandahålla förskoleplatser till dem som har behov av det. De är enligt lag skyldiga att erbjuda förskoleplats. Det kan betraktas som den absoluta miniminivån av vad man kan kräva av en kommun. Ambitionerna bör dock inte stanna vid lägstanivån i en kommun som aspirerar på att erbjuda sina unga en utbildning värd namnet.
Sedan utbildningsnämnden, UBN, bildades har 0-19-perspektivet varit centralt. Det innebär att utbildningen, från förskolan till grundskolan till gymnasiet, är en helhet och ska behandlas som sådan. Kunskaperna i de senare skolformerna bygger på kunskaperna som förvärvats i de tidigare. Därför är förskolan en oumbärlig del av utbildningssystemet. Förutom att kunskapsgrunden läggs för det som ska läras in i grundskolan är förskolan den centrala arenan för elevers sociala utveckling. Dessutom är en god tillgång till förskoleplatser en förutsättning för att föräldrar ska kunna återgå till yrkeslivet.
Köerna har dock vuxit i Uppsala sedan de rödgröna tog makten.
Med den rådande demografin, samt ökande inflyttning till Uppsala, ökar behovet. Majoritetens förmåga att erbjuda passande platser har dock inte ökat i samma omfattning. Därför tar man nu till märkliga metoder för att ”lösa” platsbristen.
Med anledning just av platsbristen i förskolan har alliansen i UBN begärt månatlig uppföljning i nämnden av behovets storlek och hur det ska fyllas. Hittills i år har cirka 150 tvingats tacka nej till erbjuden plats. För april månad kommer endast 86 kunna få en plats, trots att efterfrågan är klart större än så. I maj och juni tillkommer omkring 100 nya sökande varje månad samtidigt som endast en handfull nya förskoleplatser tillkommer.
Totalt riskerar några hundra familjer att tvingas ändra sina planer för när föräldrarna ska återgå i arbete.
Majoriteten räknar dock med att behovet kommer att uppfyllas – för att de vet att många kommer att tacka nej till platserna som erbjuds!
Det är ett extremt märkligt sätt att resonera på. Att erbjuda platser som de berörda inte kan tacka ja till kan i bästa fall lösa lagkravet om att erbjuda platser, men det löser inte barnens behov av att gå i förskolan. Anledningarna till att föräldrar tackar nej till platser, vilket majoriteten själva skriver, är bland annat att platserna inte ”är i närområdet” eller ”erbjuds med kort varsel”.
I klartext: platser som inte är i närområdet innebär platser som ligger så långt bort att föräldrar helt enkelt inte kan lösa resan dit innan jobbet.
Platser som erbjuds med så kort varsel att föräldrar inte kan tacka ja tyder inte direkt på en ansvarsfull ledning som har koll på läget.
Att agera på det här sättet, och kalla det en lösning, är ovärdigt en kommun som tar förskolans betydelse för barn och sina invånares behov på allvar. Att mena att man lyckats fylla platsbristen för att föräldrar måste tacka nej är bara ett sätt att dölja att man misslyckats med att fylla platsbristen.
Det växande behovet av förskoleplatser är en stor utmaning som kräver både krafttag och skarpsinne hos de styrande. Både en medvetenhet om problemets omfattning, och en omfattande hänsyn till olika familjers varierande behov kommer att behövas. Den rödgröna majoriteten väljer dock att strunta i småbarnsfamiljers situation, och i stället både sopa problemen under mattan och skjuta upp dem på obestämd framtid. Uppsalas invånare har rätt att förvänta sig mer än så av sina politiker.
Oscar Matti, ersättare (L) i utbildningsnämndenAnna Manell, ledamot (L) i utbildningsnämnden Gabriella Lange, ledamot (M) i utbildningsnämndenMartin Wisell, ledamot (KD) i utbildningsnämndenUnn Harsem, ledamot (C) i utbildningsnämnden