Många röster hörs inom skolans sfär om att tiden inte räcker till. Dessa röster ska förstås mötas med respekt, men man kan också hävda motsatsen, att tiden finns, men att den utnyttjas på ett ineffektivt sätt. Jag ska försöka förklara detta i ett antal punkter, där samarbetet kolleger emellan är den röda tråden.
Tittar man generellt på hur skolan är organiserad i dag, så har det inte hänt särskilt mycket över mycket lång tid.
Det är ofta samma strukturer som ligger kvar, år efter år. De flesta vuxna människor i Sverige skulle känna igen sig i dagens skola. Medan samhället utanför har förändrats i en rasande fart, har skolans fundament stått mer eller mindre orubbat. Det traditionella ”klassrummet”, lärarens position framför tavlan. Men det är framförallt den stela schemastrukturen som näst intill omöjliggör en nödvändig och vital förändring inom skolan, som bland annat skulle gynna samarbete över ämnesgränserna.
I och med den nya läroplanens inträde i skolan har alltför mycket fokus lagts på det egna ämnet.
Man värnar om tiden, om att hinna med det centrala innehållet. Kontentan av detta har på många skolor inneburit en ökning av antalet prov, fler läxor och en alltför forcerad undervisning i ivern att blidka det mätbara. Den formativa bedömningen med tydlig feedback har fått stryka på foten för den summativa, och nödvändiga och tidsbesparande samarbeten kollegor emellan lyser med sin frånvaro.
Frågan man kan ställa sig är om detta verkligen stämmer överens med de krav som ställs på skolan i dag?
För att förbättra elevernas resultat, öka skolans måluppfyllelse och därmed få förbättrad produktivitet, behöver varje enhet skapa en bra och meningsfull organisation. En organisation som innebär att tiden kan användas på ett sådant sätt att den gynnar elevernas lärande samt skapar en vital, spänstig och inspirerande lärandemiljö för alla parter. Detta skulle ge utrymme för ett reflekterande arbetssätt. Ett kollegialt lärande som genomsyras av öppenhet, har många positiva effekter. Detta har starkt stöd inom forskningen.
Här måste man fundera och tänka utanför de gängse ramarna.
Synliggör samtliga ämnen bredvid varandra, och identifiera beröringspunkterna, såsom förmågor och i viss mån det centrala innehållet.
De beröringspunkterna är många, och med ett noggrant arbete från grunden skulle lärare i förlängningen kunna planera på ett mycket mer effektivt och professionellt sätt.
Ett begränsat men tydligt exempel kan ges i ämnena samhällskunskap, svenska och biologi, som visar på gemensamma grunder gällande förmågan att handla källkritiskt och söka information. Från kursplanerna för respektive ämne står att eleven ska ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att:
– samhällskunskap: söka information om samhället från medier, internet och andra källor och värdera deras relevans och trovärdighet
– svenska: söka information från olika källor och värdera dessa
– biologi: använda kunskaper i biologi för att granska information, kommunicera och ta ställning i frågor (som rör hälsa, naturbruk, och ekologisk hållbarhet).
En dag i skolan behöver nödvändigtvis inte innebära att eleverna går från rum till rum, baserade på moduler från ett schemaläggningsprogram. Samhället i övrigt fungerar väldigt sällan på det sättet.
I stället för att elever ibland blir bedömda på samma förmåga flera gånger om dagen i olika klassrum, skulle en förmåga kunna bedömas av flera lärare samtidigt, utifrån ett gemensamt planerat upplägg över ämnesgränserna.
Och detta är ingen utopi, utan det handlar i stort om att våga utmana rådande normer och strukturer.
Både tid och energi skulle sparas genom att luckra upp den hinderbana som dagens traditionella scheman innebär. Samtidigt skulle det innebära ett lyft för lärarna att ta del av varandras kompetens och göra det pedagogiska samtalet levande på ett naturligt sätt. Kunskapen och möjligheterna kring bedömning skulle breddas och stärkas.
Nya Raketskolan i Kiruna har en verksamhetsidé som i viss mån går hand i hand med ovanstående tankar. Man har här valt att kalla det för att arbeta tematiskt: ”Att arbeta tematiskt är en förutsättning för att skapa helhetssyn över kunskapsutvecklingen hos eleverna. I den tematiska undervisningen integreras olika skolämnen till en helhet under ett tema. Temat skall ha stark koppling till elevers vardag och erfarenheter. Den tematiska undervisningen gör det möjligt att se helheter och de olika färdigheterna övas i ett aktuellt sammanhang. Genom detta sätt att tänka om undervisningen integrerar vi läroplanens intentioner om entreprenöriellt lärande och styrdokumentens mål om vilka kvaliteter våra elever skall ha utvecklat under sin skolgång.”
Jag är övertygad om att goda exempel på detta redan finns i och omkring Uppsala, men i begränsad omfattning. Alla berörda aktörer inom skolan bör vidga sina vyer.
Våga se andra möjligheter än att gå på i gamla orörliga schemaschabloner och snärja in sig i evighetslånga resonemang om tid som inte kan definieras, vilket i förlängningen kan innebära att vi kommer att stå kvar på samma gamla ruta och stampa.
Magnus Thorn, utvecklingsledare grundskolan, Uppsala kommun
har tidigare arbetat 15 år som samhällslärare