De senaste dagarnas uppskruvade retorik från LO visar på en dramatisk avsaknad av förståelse för hur samhället ser ut i dag och vilka utmaningar det står inför.
Socialdemokraterna – som åtminstone vill ge sken av att vara regeringsdugliga – borde kapa banden till fackförbundet.
LO:s kampanj utmålar invandrare och unga som ett problem i löneförhandlingarna. Stämningen är så uppskruvad att en krönikör i LO:s medlemstidning hävdar att en större lönespridning skulle innebära införande av apartheid i Sverige. Liknelsen är vanvettig.
Förslagen som lanserats av Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna angående lägre ingångslöner handlar inte om någonting annat än att få fler in på arbetsmarknaden och förhindra att de som inte har ett arbete hamnar i livslångt utanförskap.
Det är sant att de grupper som är den föråldrade arbetsmarknadens största offer är unga och invandrare, men det finns ingen anledning till varför de inte skulle ha samma rätt till arbete som andra.
Unga och invandrare måste ha möjlighet att skaffa sig ett arbete. Därför måste trösklarna sänkas.
Facken själva verkar tro att utbildning är den enda lösningen på problemet med arbetslösheten; med mer kompetens ska alla ges chansen och Socialdemokraterna anammar samma lösningsmodell. Men Socialdemokraternas och LO:s argument för utbildningssatsningar är inget annat än en skenmanöver för att driva frågan bort från dess faktiska kärna, att lägstalönerna i dag är för höga och pressar ut människor från arbetsmarkanden.
De som är inne i det maskineri som är svensk arbetsmarknad gynnas, de som är utanför får vara kvar i kylan, svarar LO på den omfattande kritiken från flera riksdagspartier.
Det blir då plågsamt uppenbart att LO inte är någonting annat än en intresseorganisation för egna medlemmar.
Det samhällsengagemang som i forntiden karaktäriserade organisationen lyser med sin frånvaro. Att kalla sina meningsmotsåndare för apartheidanhängare är ett tecken på desperation, ingenting annat.
Det blir allt mer uppenbart att framtidsutmaningarna kräver politiska initiativ. De gamla och stelbenta systemen måste bli mer flexibla och mer välkomnande. Ska LO vara en relevant röst i samhällsdebatten krävs också ansvarstagande, men i stället får man känslan av att LO förväntar sig någon form av avkastning på de miljoner som slussades in i Socialdemokraternas partikassa inför valet. Den skulden måste läggas på is när Sveriges framtid ligger i vågskålen.
Det finns viktigare saker att värna om än intresseorganisationer, och det måste göras nu.
För en regering måste det svenska folket stå i första rummet. Det är dags att ta ansvar, oavsett vilkas pengar som utgör partikassan.
Henrik Edin, förbundsordförande, Liberala ungdomsförbundetMalin Rimmö, arbetsmarknadspolitisk talesperson, Liberala ungdomsförbundetSara Ivarsson, distriktsordförande, Liberala ungdomsförbundet Uppsala