Bristen på jämställdhet i svensk högskola och forskning har debatterats en längre tid, nu senast med Socialdemokraternas fempunktsprogram. Det är bra att socialdemokratin ger sig in i diskussionen om en jämställd akademi, men som vanligt präglas förslagen av en instrumentell syn på högskolan som produktionsapparat för högskoleutbildade. Risken med att göra jämställd tilldelning av forskningsanslag till ett överordnat mål är att forskningens själva essens – högsta möjliga kvalitet i tanke och arbete – som i sig för med sig jämställdhet mellan kvinnliga och manliga forskare, går förlorad.
Att den svenska högskolan har problem med bristande jämställdhet råder det ingen tvekan om. Även om utvecklingen går relativt snabbt i rätt riktning är inte ens var fjärde professor kvinna och kvinnliga forskare har enligt befintliga utvärderingar svårare att få forskningsanslag. Akademin präglas fortfarande av att män delar ut forskningsanslag till andra män och att kvinnliga forskare sannolikt diskrimineras på grundval av kön.
Den skeva könsfördelningen är ett kvitto på att duktiga kvinnliga forskare sållas bort på grund av att deras kompetens, av hävd och gammal vana, ofta värderas lägre. Den grundläggande orsaken till att denna kvalitetshämmande ordning består, är att en för stor del av svensk akademi lider av inavel där män rekryterar andra män från det egna lärosätet. Utomlands är det ofta en otänkbar ordning att rekrytera från de egna leden och rörlighet är en självklarhet. Men i Sverige är många forskningsmiljöer i stället i praktiken ”familjeföretag” där stora resurser samlas kring den för tillfället ledande, ofta manlige, forskaren och hans idéer.
En förutsättning för att bryta dessa mansdominerade cirklar är en ökad mobilitet och kvalitet. Bortsorterade kvinnliga forskare behöver inte primärt fler jämställdhetsutvärderingar utan högskolor som vädrar ut sin egen stillastående luft och släpper in nya tankar och tänkare. Svensk forskning behöver en kultur där forskningserfarenhet från andra goda lärosäten inte blir en belastning utan en tillgång. Först då kan konservativa strukturer, som missgynnar kvalitet och jämställdhet, brytas.
Incitament för en sådan utveckling inom svensk forskning saknas dock i dag. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att införa en ekonomisk premie till de forskare som väljer att forska på ett annat ställe än det lärosäte där man doktorerade eller verkade som postdoktor. Utökade möjligheter till direktrekrytering, som endast stiftelsehögskolor har i dag, behöver också implementeras.
En annan angelägen åtgärd vore att införa en tydlig karriärväg för unga forskare, gärna enhetlig för hela EU. De i dag otydliga karriärvägarna för unga forskare leder både till att kvinnor missgynnas i rekryteringsprocesser och att Sverige och Europa halkar efter Nordamerika i den globala konkurrensen. I USA finns till exempel ett nationellt så kallat ”tenure track” som på ett enhetligt sätt ger forskare möjlighet till tidsbegränsade tjänster på forskarassistentnivå. Efter cirka sex år prövas den yngre amerikanske ”tenure track”-forskaren individuellt och om hen uppfyller de kriterier som fastställts så finns goda möjligheter till en fast tjänst, hen blir ”tenured”. Detta har visat sig vara ett tydligt och transparent system som har gynnat amerikansk forskning. I Europa lyser dock motsvarande system med sin frånvaro trots ett halvt sekel av europeiskt samarbete.
Unga forskare måste dessutom ges ekonomisk trygghet och förutsättningar att följa sina forskarambitioner. Socialförsäkringssystemen för doktorander och postdoktorer behöver reformeras så att det blir möjligt att vara sjuk och föräldraledig under de första åren i forskarkarriären. En duktig ung doktorand ska inte behöva lägga sin forskarkarriär på hyllan för att kunna bilda familj.
Hög kvalitet i forskningen och jämställdhet hör ihop. Eftersom kompetens och skicklighet inte är beroende av kön är en forskningspolitik som premierar kvalitet också en politik för ökad jämställdhet. Den främsta jämställdhetsreformen för svensk högskola är därför att tydligare sätta den enskilde forskarens möjligheter och behov i centrum.
Om den socialdemokratiska forskningspolitiken får genomslag efter valet i höst riskerar dock svensk akademi att utvecklas i fel riktning. Att utvärdera jämställdheten är bra, men bristen på kvalitetsfokus är skadlig. Jämställdhet är inte bara pinnar i statistiken. Vägen framåt är en annan; att frigöra akademin ytterligare och i stället satsa på bättre förutsättningar för våra lärosäten att vara världsledande och för våra forskare att värderas för sin kompetens, inte sitt kön.
Benny Lindholm
odförande Liberala studenter och riksdagskandidat (FP)