När Stefan Löfven tillträdde som statsminister, i sin första regeringsförklaring, talade han mycket om klimatet och hotet mot vår gemensamma överlevnad. Ovanligt mycket för att vara en socialdemokratisk regeringschef.
Helt riktigt beskrev han klimatfrågan som ”vår tids ödesfråga”. Han satte också upp ett tydligt mål: ”Under mandatperioden ska de fossila utsläppen i Sverige tydligt minska”. Dock utan att han ställde upp något konkret mål i regeringsförklaringen.
Att minska de fossila utsläppen var i och för sig varken något ambitiöst eller kontroversiellt mål. Under de åtta år som alliansregeringen styrde Sverige lades det fast en ambitiös klimatpolitik. Det stannade inte heller vid prat.
Under alliansregeringen skedde en kraftfull minskning av utsläppen av klimatgaser.
Enligt Naturvårdsverkets statistik minskade utsläppen av med drygt 12 000 ton koldioxidekvivalenter, som är det mått som används i redovisningen, under alliansens tid vid makten. Det var en ungefär dubbelt så kraftig minskning som under den föregående socialdemokratiska regeringsperioden 1998–2006.
Det kan vara värt att understryka att den största minskningen kom under alliansregeringens andra mandatperiod.
Den var också ett resultat av en medveten politik där hela regeringen samlades för att minska utsläppen.
Vi såg en kraftig ökning inte minsta av vindkraft. Det skedde också mycket kring omställning av industri och näringsliv, men även en kraftig minskning av utsläppen från inrikes transporter.
Det var naturligtvis mängder av enskilda beslut, i politiken på olika nivåer och hos företag och enskilda, som bidrog till denna positiva utveckling. Det viktiga var att det var åtgärder och insatser som hade effekt, inte bara lät bra och radikalt.
Vad vi ser nu är att den mycket positiva utveckling som varit de senaste decennierna när det gäller klimatutsläppen har brutits under Löfvenregeringen. I den helårsstatistik som finns redovisas av Naturvårdsverket är minskningen av de nationella utsläppen marginell.
Lägger man till det som i statistiken heter utrikes transporter har utsläppen ökat under mandatperiodens första två år.
När vi nu också har fått kvartalssiffrorna för utsläpp under fjärde kvartalet 2017 visar de att utsläppen ökade med 265 000 ton koldioxidekvivalenter under året.
Trots Löfvens löften i regeringsförklaringen om att utsläppen ska minska har de alltså ökat.
Socialdemokraterna har i regeringsställning misslyckats med att föra Sverige i rätt riktning i klimatfrågan, det som Löfven beskrev ”vår tids ödesfråga”.
Det är inget tvivel om att klimatet är en av våra stora ödesfrågor. För den som har insett det och tycker klimatfrågan kan det vara lätt att vända sig till den som låter högst och verkar mest radikal. Men vill man på riktigt göra något för att komma tillrätta med klimathotet kan det vara bra att jämföra vad som verkligen åstadkoms.
Vi har nu två decennier där vi kan jämföra regeringar med en socialdemokratisk och en centerpartistisk miljöpolitik.
Resultatet är tydligt. Framtiden har inte råd med ytterligare fyra år med Stefan Löfven som statsminister.
Johan Örjes, regionråd (C)