När jag den senaste tiden rest runt på medlemsmöten inom Liberalerna och talat om min kandidatur till partiledarposten, har jag fått frågor om vilken roll skolpolitiken kommer att spela när Jan Björklund lämnar.
Min ambition är att partiet ska behålla positionen som ledande skolparti. Men jag har också talat för att bredda intresset för kunskap och bildning till att omfatta fler områden, som förskola, högskola, forskning, folkbildning och kultur.
Bildningstraditionen är levande för alla liberaler. Mitt eget liv sedan jag kom till Sverige är ett exempel på hur avgörande en bra skola och folkbildning är. Och trots många bra reformer finns det mycket att ta itu med i hela utbildningskedjan: barngrupperna i förskolan är på sina håll orimligt stora, lärarna i grund- och gymnasieskolan måste få bättre förutsättningar att utföra sitt viktiga uppdrag och kvaliteten på flera högskoleutbildningar behöver höjas. Kunskapspolitik kommer alltid att ha en särskild plats i liberala hjärtan.
Inom skolan börjar vi så smått se resultat av den liberala politiken. I två av de största internationella kunskapsmätningarna, PISA och TIMSS, har trenden med sjunkande skolresultat brutits. Den skolpolitik som starkt förknippas med Jan Björklund har haft effekt.
Men det finns mer att göra. En ny rapport från Skolinspektionen visar att alltfler känner sig otrygga i den svenska skolan. Endast 39 procent av flickorna anser att de har en trygg skolmiljö. Lärarbristen är ett annat stort och växande problem.
Jag är fullt införstådd med att många som verkar i skolan har upplevt att reformtempot har varit för intensivt.
Det är problematiskt när förändringar aldrig ges tid att sätta sig. Men i rimlig takt behöver vi genomföra ytterligare förändringar. Några finns med i 73-punktsprogrammet. Jag tror vi behöver följa utvecklingen när det gäller ordning och arbetsro noga. I grunden är uppgiften på det området att återgå till sunt förnuft och inse att skolan behöver vuxenauktoritet.
Om man inte ens känner sig trygg är förutsättningarna för att lära sig helt bortblåsa. När det är otryggt på en skola förlorar alla på det, men de som redan är missgynnade på andra sätt drabbas hårdast. Stöket i skolan har en djupt ojämlik effekt. Det bidrar även till att läraryrket förlorar i attraktivitet. Lärare vill naturligtvis ha förutsättningar att kunna utföra sitt yrke.
Därför är en av de skolfrågor jag vill arbeta allra mest med hur vi ökar studieron. För oron drabbar studieresultaten. När Liberalerna säger att Sverige ska bli en ledande kunskapsnation menar vi allvar.
Det är därför av största vikt att trenden med ökat stök och otrygghet i skolan bryts, på samma sätt som trenden med de sjunkande kunskapsresultaten har brutits.
Alla skolor är ålagda att ta fram ordningsregler tillsammans med eleverna. Det är bra, men det finns tecken på att ordningsreglerna tyvärr ofta bara blir tomma ord som inte efterlevs eller följs upp. Regler utan konsekvenser är inga regler. När regelövertramp inte medför några följder är förutsättningarna för att reglerna respekteras dåliga.
När Alliansregeringen, under Jan Björklunds tid som utbildningsminister, tog fram en ny skollag 2010 tydliggjordes det mandat lärare och skolledare har vid ordningsstörningar. Av lagen framgår att rektorer och lärare får vidta de åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero. En rektor får exempelvis besluta om utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering till annan skolenhet eller avstängning.
Trots att det alltså finns juridiskt stöd för att vidta disciplinära åtgärder uppger de flesta rektorer att de ofta avstår från att gripa in med sådana åtgärder. Enligt rektorerna är det mer verkningsfullt att ha tydliga ordningsregler och att se till att alla på skolan känner till dem. Inte heller bland lärarna finns det några större tveksamheter om att de får besluta om disciplinära åtgärder.
Enligt Skolverket är det snarare en rädsla för att bli anmälda av föräldrarna som får dem att tveka. Det verkar som många elever och en del föräldrar inte fullt ut respekterar att skolan är en arbetsplats som kräver att man följer de framtagna reglerna. Ordningsreglerna tas inte på allvar.
Till detta bidrar nog att endast var fjärde skola låter vårdnadshavarna eller eleverna skriva under skolans ordningsregler. Betydelsen av att skriva under ett dokument – som innebär en överenskommelse om vad som gäller för samtliga involverade – tror jag är stor.
Därutöver menar jag att ordningsregler måste åtföljas av fastställda konsekvenser. I skolsystem i många andra länder, och i Sverige främst inom Internationella Engelska Skolan, är det snarare regel än undantag att man på skolenheten utarbetat tydliga steg för vilka konsekvenser som följer när någon bryter mot ordningsreglerna.
Alla vuxna i skolan måste dra i samma riktning. När detta sker tenderar barn att i en högre utsträckning förstå och respektera regler. Våra skolmyndigheter måste i sin tur stötta rektorer och lärare som agerar kraftfullt för att upprätthålla skolan som en väl fungerande arbetsplats, i stället för att bidra till att de känner sig osäkra om sin rätt att ingripa.
Med tydliga regler, som såväl eleverna som föräldrarna får läsa igenom för att sedan skriva under, i kombination med ett på förhand fastställt konsekvenssystem, skapas större förutsättningar för att alla involverade parter utvecklar en förståelse och respekt för skolans arbete med att skapa trygghet och studiero.