Så vill vi utrota sexuella trakasserier bland unga

I sommar har vi arbetat för Barnombudet i Uppsala och undersökt hur stans unga kan känna sig tryggare. Här är våra förslag.

Elina, Matilda och Ellen har under sommaren arbetat med att samla in och ta fram förslag som kan göra att unga i Uppsala känner sig tryggare.

Elina, Matilda och Ellen har under sommaren arbetat med att samla in och ta fram förslag som kan göra att unga i Uppsala känner sig tryggare.

Foto: Elenor Söderberg

Debatt2020-08-07 07:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Klockan var 23:00 en fredagskväll och jag var på väg hem från en kompis. Uppsalas centralstation var mörk, kall och de få människorna som hade vågat sig ut i kylan hade alldeles för bråttom för att notera det som höll på att hända mig. En okänd man trängde sig på mig och tryckte upp mig i ett hörn med ansiktet alldeles för nära mitt. Jag var rädd. Han frågade efter mitt nummer, min snapchat och vad jag hette. Jag försökte svara trevligt, i hopp om att han skulle låta mig vara. Men det gjorde han inte. 

Vi är tre tjejer bosatta i Uppsala, som under tre veckor har arbetat som kommunutvecklare på Barnombudet för att förebygga sexuellt våld och otrygghet för unga i Uppsala. Med hjälp av en webbenkät, där 80 procent av de svarande varit i åldrarna 14-17 år, har vi tagit reda på om framför allt tjejer upplever rädsla och osäkerhet för sexuella övergrepp i vår stad. 273 personer har svarat på enkäten. 68 procent uppgav att de alltid eller ofta känner sig otrygga. Dessutom svarar 73 personer, en av fyra, att de utsatts för ett sexuellt övergrepp! Det är 73 personer för mycket! 

Det långsiktiga målet är naturligtvis att utrota allt sexuellt våld, men vi förstår att det inte sker över en natt. Vi förstår också att vi, tre 16-åriga tjejer, inte kan ändra speciellt mycket helt själva. Vi måste hjälpas åt för att nå dit vi vill. Följande tre förslag har vi arbetat fram.  

Först och främst föreslår vi att Uppsala kommun skjuter till pengar för bättre gatubelysning på vissa platser. De flesta övergrepp sker på kvällen, när det är mörkt och det är inte lika lätt för förbipasserande att se och agera då. I vår enkät framkom att otryggheten är som störst i centrum, runt Centralstationen, i parker och i gränder. Ungdomar anser att fler lampor behövs i Stadsskogen, vid Liljefors torg och i tunnlar. Med fler gatlyktor tror vi att övergreppen kan minska eftersom risken att bli påkommen blir större.  

Vi föreslår också att skolor ska erbjuda till exempel föreläsningar, temadagar eller besök av personer kunniga om sexualbrott som fortfarande är ett tabubelagt område. Många utsatta håller tyst hela livet om övergrepp de varit med om. Många skäms. Hela 89 procent svarade i enkäten att de inte anmält övergrepp de blivit utsatta för! Så ska det absolut inte vara. Genom att ämnet lyfts tidigt får barn med sig från början att det är fel att röra någon som inte vill och att man ska våga säga ifrån om man ser det ske. Ord som “hora” och “slampa” har i många sammanhang normaliserats och på så sätt även börjat accepteras. Folk tänker inte på ordets faktiska betydelse men genom att uppmärksamma det här problemet i skolan hoppas vi att det ska minska. Vi har kontaktat Kvinnojouren som berättar att de gärna kommer ut till skolor, om skolorna själva kontaktar dem och bokar in besök. De kan förklara t.ex. hur man gör en anmälan, hur det går till och vad som händer efteråt, vad ett övergrepp är och hur vi kan jobba för att förebygga och förhindra. Därför uppmanar vi alla Uppsalas högstadieskolor att ta kontakt med Kvinnojouren eller liknande organisationer!         

En annan idé för att få fler skolor att engagera sig är att dela ut ett diplom till den skola i kommunen som gör bäst arbete för att uppmärksamma frågor kring språkbruk, att förebygga sexuella trakasserier och motarbeta sexuellt våld i skolan.  

Vårt sista förslag, som också efterfrågades i enkäten, är att det ska finnas ett speciellt nummer dit de kunde ringa in och anmäla övergrepp utan att behöva uppge namn och personnummer. Det behöver inte leda till en fulländad utredning, men kan hjälpa polis och ordningsvakter att veta i vilka områden de behöver ha extra koll. 

Flickan på centralen, i inledningen, hade kanske inte själv kallat händelsen ett övergrepp om inte någon annan hade gjort det. Hon hade tur. Efter ungefär 20 minuter av rädsla och osäkerhet för vad mannen tänkte göra lyckades hon slita sig fri och rusa därifrån. Flickan på centralen är en av oss tre. Den här gången klarade hon sig, men vad händer nästa gång?

Genom att genomföra våra förslag kanske vi kan förhindra att liknande saker händer någon annan. Vi vågar stå upp för ett tryggt Uppsala där man inte behöver vara rädd för övergrepp, trakasserier eller våld. Politiker, rektorer, språkbrukare och medmänniskor - vågar ni?