Svensk Kärnbränslehantering AB, (SKB), ansökte i mars 2011 om tillstånd enligt miljöbalken och kärntekniklagen att få bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i ett område söder om Forsmarks kärnkraftverk. Mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten har i januari 2016 ansett att prövning i sak av tillståndsfrågan kan ske.
SKB har på ett tidigt stadium ansett sig ha kommit fram till den lösning som de anser vara bästa möjliga: KBS-3 metoden, där KBS är en förkortning för Kärn Bränsle Säkerhet, med kopparkapslar förvarade i urberget på cirka 500 m djup. När det sedan har kommit andra synpunkter om vad som skulle kunna bäst uppfylla de långtgående säkerhetskraven, närmast förvaring i djupa borrhål på 3-5 km djup, är SKB inte längre pådrivande och initiativtagande för att utreda alternativ till KBS-3. Forskning och utveckling sker i stället i USA där Sandia National Laboratories driver forskningsprojekt kring konceptet djupa borrhål.
SKB nämner i dokumenten att mycket utvecklings- och analysarbete kvarstår innan man kan avgöra hur applicerbart detta koncept med djupa borrhål kan vara i praktiken. Här har alltså SKB en uppgift om företaget vill vara i täten att lösa det långsiktiga säkerhetsproblemet med slutförvaring av använt kärnbränsle. I stället skriver SKB till Nacka Tingsrätt i komplettering IV att bolaget inte anser att djupa borrhål kan anses vara ett alternativ till den ansökta slutförvarsanläggningen.
I den preliminära säkerhetsredovisningen sid 15 nämner SKB angående konceptet djupa borrhål att det är ett ”helt annat strålsäkerhetskoncept än det som SKB förklarat sig berett att ta ansvar för som anläggningsinnehavare och verksamhetsutövare.” Och ”eftersom slutförvaring i djupa borrhål inte utgör del av den sökta verksamheten föreligger ingen skyldighet för SKB att komplettera ansökan med uppgifter om djupa borrhål.”
SKB vill alltså inte söka bästa kunskap för att komma fram till en lösning på en säkerhetsfråga som har mångtusenårigt perspektiv. Problemet är i sådant fall att SKBs uppdrag är för snävt och låser fast tankebanorna och lägger hinder i vägen för riktig forskning, teknisk utveckling och positiva framsteg.
Undertecknarna av denna artikel, representanter för Naturskyddsföreningen i Uppsala län och Östhammars kommun, har tagit del av kompletteringar SKB har lämnat till domstolen. Vi konstaterar att SKB tidigt i processen har låst fast att KBS-3 metoden med slutförvaring av använt kärnbränsle deponerat i kopparkapslar med insats av gjutjärn på cirka 500 meters djup i urberget är den utformning som skall gälla. All argumentation går sedan ut på att försvara metoden och lokaliseringen.
Vi anser att det är viktigt att den alternativa metoden djupa borrhål utreds vidare så att ett fullgott underlag finns tillgängligt för att jämföra metoden med KBS-3 metoden.
Vi har fått uppfattningen att KBS-3 metoden med kopparkapslar har ifrågasatts som en optimal och tekniskt hållbar lösning. Kopparkapslars möjlighet att klara en slutförvarsmiljö på 500 meters djup utan att korrodera (rosta) är omstridd.
Strålsäkerhetsmyndighetens enhetschef Ansi Gerhardsson meddelar i intervju återgiven i Upsala Nya tidning 7 februari 2016 som svar på följande fråga: ” Vilka frågetecken ser SSM med kopparkapseln?” detta svar:
”-Både konstruktionen och tillverkningen, men också den långsiktiga beständigheten och hur kapseln förväntas hålla på sikt.”
Intervjuaren fortsätter: ”Det finns en forskardebatt om kopparkorrosion. Kan man vara säker på att kopparkapslar inte börjar läcka i slutförvaret inom några hundra år?”
På den frågan svarade Ansi Gerhardsson:
”-Den frågan har vi inte landat i ännu. Av det preliminära resultat som vi publicerat har inget handlat om kapseln. Det är inte bara korrosionsfrågan som är intressant för oss, det finns andra degraderingsmekanismer som gör att kapseln till slut förlorar sin inneslutande förmåga. Förhoppningsvis kommer vi att publicera något resultat under våren, det är vår ambition.”
Det är alltså tydligt att SSM betraktar frågan om kopparkapslarnas integritet i en slutförvarsmiljö som icke avgjord.
Mot bakgrund av ovanstående citat är det anmärkningsvärt att Strålsäkerhetsmyndigheten kan anse att ansökningsdokumenten med inlämnade kompletteringar kan anses fullgoda för prövning. Men det har myndigheten ändå meddelat domstolen i juni 2015.
Oklarheten om kopparmetallens förmåga att motstå korrosion och annan påverkan i en tänkt slutförvarsmiljö i Forsmark gör att den upprättade analysen av långsiktig säkerhet SR-site måste ifrågasättas.
Vi konstaterar att SKB under kompletteringsfasen inte tagit tillräckliga initiativ för att reda ut oklarheter i frågan om kompletterande undersökningar som gäller korrosion av koppar, trots förslag till vissa åtgärder som Naturskyddsföreningen på riksnivå i samarbete med Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskningar, MKG, har föreslagit.
Ansökan måste avvisas på grund av att oklarheter finns som gäller kopparkapselns långsiktiga säkerhet. Om oklarheter finns måste försiktighetsprincipen i miljöbalkens allmänna hänsynsregler väga tungt.
Vi anser att ansökan inte ska ges tillåtlighet med efterföljande tillstånd. Detta motiverar vi med att utredningarna om långsiktig säkerhet inte drivs av motivet att söka bästa kunskap genom riktig forskning. Det råder betydande osäkerhet rörande KBS-3 metodens långsiktiga säkerhet. Dessutom saknar sökanden motivation och intresse av att utreda alternativa tekniska utformningar till den föreslagna metoden. Miljöbalkens krav att verksamhetsutövaren skall redovisa alternativa utformningar har därför inte uppfyllts.
Marianne Kahn
ordförande Naturskyddsföreningen Uppsala län
Åse Augustson
ordförande Naturskyddsföreningen Östhammar
Hans Jivander
styrelsemedlem Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning
tidigare miljöchef i Östhammars kommun