I går, 25 november, inföll FN:s internationella dag för att motverka mäns våld mot kvinnor. Våld finns i alla delar av samhället. Både män och kvinnor är förövare och offer.
Men det våld som drabbar kvinnor är annorlunda. Det är grovt, upprepat, och förövaren är nästan alltid en man som kvinnan lever med, som hon älskat och litat på.
S-kvinnor har länge drivit krav på en nollvision för mäns våld mot kvinnor. En självklarhet kan tyckas. Ändå återstår ett omfattande arbete mot våld och hedersförtryck. Under 2017 hade Uppsala kvinnojour 6 000 kontakter med kvinnor som utsatts för hot och våld av närstående. I Sverige finns cirka 160 kvinnojourer som uppvisar liknande siffror. I det perspektivet är det inte svårt att förstå vilket utbrett problem mäns våld mot kvinnor utgör i samhället.
Enligt nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) i Uppsala har mer än var tionde kvinna i Sverige utsatts för våld i en nära relation.
Varje år mördas många kvinnor av en man i en nära relation. Mord som nästan alltid har förgåtts av hot och våld. Mäns våld mot kvinnor är inte enbart ett kvinnoproblem, det är ett samhällsproblem. Våldet måste förebyggas och offren skyddas. Att arbeta med värderingar och manlighetsnormer är oerhört viktigt och måste genomsyra hela samhället.
Hedersbrott är också en utmaning för hela samhället. Parallella samhällen byggda på patriarkala strukturer måste alltid motverkas. Kunskapen om hedersförtrycket och hedersvåldets speciella karaktär måste spridas.
Skillnaderna i landet är stora mellan hur kommunerna prioriterar kvinnofridsfrågorna.
Kvinnojourerna i landet tvingas neka kvinnor plats på grund av att kommunerna inte har tillräcklig med platser i skyddade boenden. Det handlar om att prioritera och avsätta resurser. Det handlar om bristande kompetens och att kommunerna många gånger inte vet vilka möjligheter och skyldigheter de har. Det handlar om att landets kommuner, landsting och regioner måste ha tydliga handlingsplaner för att motverka mäns våld mot kvinnor och hedersförtryck i alla former. S-kvinnor i länet har ställt krav på att region Uppsala ska utveckla en samverkansmodell för kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning mellan regionen och länets kommuner. Genom samarbete kan kompetens och metoder för hur verksamheten kan utvecklas och förbättras byggas upp.
Det initiativ som tagits av Tierps kommunen i samarbete med NCK bör följas av fler kommuner i vårt län och i regionen.
S-kvinnor i Uppsala län krävde i samband med partiets distriktskongress i november att frågor om mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste prioriteras i regionens verksamhet.
En långsiktig finansiering av kvinno- och tjejjourer måste säkras. Här är Uppsala kommun ett bra exempel. Enligt den nationella strategin för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor har man skrivit treåriga finansieringsavtal med jourerna, vilket ger förutsättningar för att utveckla verksamheten.
S-kvinnor har ställt krav på att staten under en övergångstid bör vara delaktig i kommunernas finansiering av kvinnojourerna.
Detta för att landets kvinnojourer ska kunna bygga upp sin verksamhet långsiktigt. Samtidigt kräver S-kvinnor att lagstiftningen om kommunernas ansvar vad gäller våld mot kvinnor och finansieringen av verksamheten bör skärpas.
Alla kan göra mer. 2018 borde vi ha kommit så långt att alla förstår att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, som vi alla är ansvariga att lösa. Många goda exempel visar att det går. S-kvinnor kommer att fortsätta driva på för att alla kommuner ska prioritera frågan och gå från ord till handling. Den feministiska kampen är livsviktig.
Lena Hartwig, ordförande S-kvinnor i Uppsala län
Silva Wistrand, vice ordförande för S-kvinnor i Uppsala län
Anna Eklund, styrelseledamot S-kvinnor i Uppsala län
Annika Olsson, styrelseledamot S-kvinnor i Uppsala län