Det sägs att man ska vara på sin vakt för detaljerna. Sanningen i påståendet styrks av ett förslag till smärre justeringar i regelverket för sjukresor som regionens kollektivtrafiknämnd har antagit. Senare ska regionstyrelsen fatta det definitiva beslutet i ärendet. För synskadade är planerna illavarslande.
Enligt nuvarande resevillkor kan den som beviljats färdtjänst åka buss till olika vårdinstanser med särskilda sjukreselinjer eller med taxi. Bussen är avgiftsfri medan taxin kostar ett fast pris på 125 kronor. Resenären får själv välja färdmedel.
Denna valfrihet vill kollektivtrafiknämnden nu avskaffa. I stället ska resenären i första hand om möjligt välja sjukresa med buss och i andra hand taxi.
Men det slutliga valet bestämmer sedan personal vid regionens beställningscentral under det telefonsamtal då resan beställs.
Synskadade som är berättigade till färdtjänst har synnerligen svåra synnedsättningar. De kan inte orientera och röra sig på gator och torg med ledning av de visuella kännetecken som seende mer eller mindre medvetet använder sig av. Träd, byggnader, stolpar och andra attribut i den fysiska miljön är osynliga eller höljda i dimma. Gatunamn och skyltar som varnar för gatuarbeten förblir olästa. Bilar och bussar kan höras men avståndet till dem vara svårbedömt. Snabba cyklister är ett speciellt problem. De hinner inte alltid uppmärksamma den vita käpp som trevar nosande efter den oklara gränslinjen mellan gång- och cykelbanan.
Korsandet av en gata där tickande trafiksignaler slutat fungera eller helt saknas är ett vågspel.
Vinterns snöhögar som plogats upp under tidiga morgontimmar tillför ett plötsligt uppdykande faromoment. Sökandet efter rätt ingång bland de ständiga byggnadsställningarna vid Akademiska sjukhuset ger återkommande huvudvärk.
Till problembilden hör att upplevelsen av en synskada känslomässigt och mentalt skiljer sig från person till person.
Trafik- och gatumiljöer uppfattas mer eller mindre hotande. En enkätundersökning som utfördes 2016 vid dåvarande förvaltningen för Hälsa och habilitering inom landstinget visar att nästan hälften av Uppsala läns blinda och gravt synskadade sällan eller aldrig gick ut på egen hand. Omkring en fjärdedel gjorde del aldrig. (Rapport av Helena Karlén Nilsson och Claudio Troncoso Munoz).
Vägen till busshållplatsen kan med andra ord vara blockerad av både fysiska och psykiska hinder.
Om de kan övervinnas och bemästras kan endast den synskadade själv avgöra. Tron att andra ska kunna sätta sig in i och förstå denna djupt personliga problematik är naiv och vittnar om okunskap om synskadors inverkan på individen. Kollektivtrafiknämndens förhoppning att bedömningen av den synskadades resförmåga kan överlåtas till den som mottar beställningen av sjukresan är helt orealistisk och inhuman. Hur kompetent att diagnostisera per telefon denna person än är. Ingen synskadad skulle i varje fall kunna tänka sig att göra en sådan analys.
Det kan tilläggas att risken att synskadade överutnyttjar sjukresetjänsten med taxi är liten.
Gruppen lever i allmänhet under knappa omständigheter med årsinkomster långt under genomsnittet för befolkningen i sin helhet. Arbetslösheten bland dem pendlar mellan 40–50 procent, vare sig det är ekonomisk högkonjunktur eller inte. Man väljer nog om möjligt i första hand det billigaste färdmedlet. Rätten att kunna resa från dörr till dörr är i sista hand en säkerhets- och trygghetsgaranti.