Årets primärvalrörese har varit mycket speciell. Aldrig tidigare har en så bred ansamling ovanliga kandidater tagit sig så långt fram i racet. Mest uppståndelse har Donald Trump väckt: en politisk outsider som med bombastiska paroller attraherat republikaner på ett sätt som få hade väntat. Men lika osannolik var från början Bernie Sanders på den andra sidan. Som senator med en agenda ”vid sidan av” (och under lång tid inte ansluten till det demokratiska partiet) har han tävlat påfallande starkt mot förhandsfavoriten, Hillary Clinton. Och även hon är på sitt sätt exceptionell. Hon är den första kvinnan i USA:s historia som har en verklig möjlighet att bli president.
Till det kommer att det fjärde stora namnet – Trumps huvudkonkurrent, Ted Cruz- är en person som befinner sig långt bort från politikens huvudfåra.
Som senator har han gjort sig känd som en ytterst konservativ och konfliktbenägen ensamvarg. För att finna en motsvarighet (i bägge avseendena) får vi söka oss tillbaka till 60-taletes Barry Goldwater.
En grundläggande faktor är det starka uttryck för politiskt misstroende som kommit fram i primärvalen. Det främsta uttrycket för denna politiska anti-tendens är förstås Donald Trump. Ingen annan komponent i hans väljarstöd är så utslagsgivande som känslan av utanförskap, att inte vara hörd, i den politiska processen. Därtill får han gehör för sina krav på hårda tag mot illegala immigranter och muslimer (som ses som potentiella terrorister).
På så vis är han en amerikansk motsvarighet till Frankrikes Jean-Marie Le Pen och den nationella rörelse denne skapade, och som spritts till andra länder.
De politiska appellerna överensstämmer, liksom väljarstödet. Den starkaste förankringen finns, som i Le Pens fall, bland vita med kort utbildning och låga inkomster.
Även Sanders vänder sig mot etablissemanget, men för hans del är det den ekonomiska eliten som är i fokus. Skarpa angrepp mot Wall Street kombineras med långtgående omfördelningskrav. Han representerar på så sätt ett återuppvaknande av den ”nya vänster”, som inte hörts mycket av sedan 80-talet. Och nu liksom förr kommer det starkaste stödet från unga, välutbildade grupper. Även här finner vi en återklang av en liknande tendens i Europa. Jag syftar på den radikala vänsterrörelse, med stor ungdomlig anslutning, som trätt fram som betydande politisk kraft i flera länder (med spanska Podemos som det senaste exemplet).
Trots olikheter i mycket har Sanders och Trump det gemensamt att de i starkt polariserande, populistisk anda ställer grupp mot grupp (för att peka ut syndabockar) och samtidigt ger svepande löften utan mycket konkretion.
Vidlyftiga paroller – och mycket känsla – får ersätta saklig argumentering. Det finns i dagsläget, i det politiska misstroendets tid, helt tydligt en god mottaglighet för sådan agitatorisk kampanjverksamhet.
Dock är det knappast troligt att dessa attacker mot ”normal politics” – som i valet företräds främst av Hillary Clinton – kommer att lyckas.
Sanders har onekligen haft framgång i många primärval. Men efter utfallen i New York och angränsande stater är hans möjligheter att bli kandidat minimala. Trump har däremot en god chans att vinna nomineringsstriden.
Även Trump har vunnit stora segrar i nordöstra USA, men inför kommande val i andra delar av landet har han inget slående försteg i opinionen. En faktor som kan fälla utslag är det valsätt som tillämpas i ett flertal republikanska val framöver – nämligen ”winner-takes-all”, som betyder att den som fått flest röster vinner samtliga delegater. Med det försprång, om än måttligt, som Trump har kan utdelningen därmed bli enastående bra. Men det finns förstås en avigsida.
Om någon av hans konkurrenter – förutom Ted Cruz också John Kasich – får större väljarstöd, vilket kan ske i flera fall, missgynnas Trump i motsvarande grad.
Det blir därför en hasardartad slutstrid. Den avgörande kampen kommer att stå i några stater i mellersta USA (i synnerhet Indiana) där det opinionsmässigt står och väger.
Ett nytt inslag i kampen är uppgörelsen mellan Cruz och Kasich att var för sig dra sig ur i vissa stater för att minska röstsprittringen i motståndet mot Trump. Rent matematiskt, om man adderar opinionssiffror, ser det draget lovande ut. Men i praktiken är det inte så enkelt. Ty sakpolitiskt och i väljarförankring är det betydande skillnader mellan de två. Den starkt konservative Cruz har sitt främsta stöd på mindre orter och i bibelbältet, medan Kasich framträder som en moderat republikan med förankring främst i storstäderna. De som stöder den förre kommer inte självklart att rösta på den senare (och omvänt).
Skulle Trump inte nå en majoritet av delegater inför partikonventet uppstår en högst ovanlig situation, där villkoren inte är givna.
För det första är det oklart vilka procedurer som ska gälla, då det blir fråga om flera omröstningar för att utse en kandidat. Här får den regelkommitté, som är under tillsättning, stort inflytande. För det andra har staterna mycket skiftande föreskrifter för hur pass bundna delegaterna är i sin röstning: i vissa fall måste de agera i flock efter instruktioner ”hemifrån”, i andra har de getts ett öppet, personligt mandat. Till det kommer frågan hur Trumps motståndare ska kunna att enas bakom en alternativ kandidat. Givet den splittring som finns på den sidan blir det inte lätt.
Summa summarum är det troligast att Trump blir republikanernas presidentkandidat. Men längre än så lär han inte komma.
I ett val ställd mot Hillary Clinton blir han med stor sannolikhet besegrad (se min artikel i SvD 1/4). Det kan tilläggas att oddsen för Cruz inte är bättre. För Kasich är utsikterna ljusare – med honom kunde det bli riktigt jämt. Men han är så här långt den minst trolige republikanska kandidaten.
Så trots det tumult vi sett, och kommer fortsätta se, är det mycket som talar för att en president av den högst vanliga sorten kommer att utses. Men med en skillnad: från januari 2017 är det sannolikt en kvinna som styr i ovala rummet.
Axel Hadenius
professor em i statsvetenskap, Uppsala universitet
Författare till boken American Exceptionalism Revisited. US Political Development in Comparative Perspective. New York: 2015.