Regeringens utredare om ”en forskarkarriär för framtiden”, Ann Fust, lämnade in sitt betänkande nyligen. Det finns flera förtjänster med förslagen, och då framför allt införandet av en mellan meriteringstjänst på mellan 4 och 6 år – det som internationellt kallas för ”tenure track assistant professor”. Fust vill också att man ska försöka få universiteten att i mycket större utsträckning utlysa sådana tjänster. Detta stödjer jag och många med mig inom akademin helhjärtat. Jag liksom några av mina kollegor som nu är tillbaka i Sverige, har själv haft sådan tjänst i USA och vet hur bra det kan fungera – om reglerna utformas på rätt sätt. Det är dags att Sverige får en reglerad men konkurrensutsatt karriärordning. Aktörer med insikt om detta så som t ex Sveriges Unga Akademi, har länge efterfrågat just detta.
Men, Fust verkar inte veta vad som krävs för att dessa tjänster ska kunna användas för också internationell rekrytering. Detta är mycket oroväckande, och jag vänder mig här direkt till ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, med tre helt avgörande tillägg som måste till:
För det första, hur en karriärväg ser ut i normalfallet varierar stort mellan ämnen. Utredningen ger uttryck för mycket begränsad insikt om detta. Låt mig bara ge ett exempel. Inom medicin är det normalt att en mycket duktig ung forskare har postdok 5-6 år innan man är meriterad så att man kan söka en meriteringstjänst.
Inom ekonomi är det tvärtom snarast ett misslyckande att få endast en postdok–tjänst i samband med examen som doktor. Där är normen att de bästa unga forskarna går direkt från att vara doktorand till att få en meriteringstjänst (tenure-track assistant professor). Inom mitt eget ämne statsvetenskap ligger man internationellt någonstans mitt emellan. De bästa unga forskarna får meriteringstjänst direkt efter examen, men många mycket duktiga får ta en postdok eller annan tjänst under ett par år innan mertieringstjänsten blir verklighet.
Utredningen tycks bygga på medicinarnas verklighet och utgå ifrån att de bästa unga forskarna ska skvalpa runt i systemet med postdoks och andra tjänster under fyra-fem år innan de söker en meriteringstjänst. Det är mycket olyckligt. Utformingen av mertieringstjänster måste anpassas för att fungera för alla ämnen, inte bara medicin.
För det andra, och som en konsekvens av det första: Högskoleförordningens (HF) skrivelse om behörighet måste omedelbart ändras, liksom för övrigt gällande även postdoktor (HF 4 kap 12a och 12 b §§ biträdande lektor, forskarassistent). HF anger att behörig för att anställas är den som innehar doktorsexamen eller motsvarande. Detta tolkas alltid av universiteten som att man måste ha doktorsexamen vid ansökningstillfället och vid tillfället då kontrakt skrivs.
Detta strider helt mot internationell praxis, där man inom många ämnen i nio fall av tio för en meriteringstjänst (och inom alla ämnen gällande postdok) anställer en person som befinner sig på sluttampen av sin doktorsutbildning – typiskt fem-sex månader innan denne disputerar. Vi hindras genom skrivningen i HF och svensk praxis att kunna konkurrera när vi försöker att till svenska universitet rekrytera de bästa, unga forskarna som finns – internationellt. Det skadar allvarligt våra svenska forskningsprogram och universitet, och det underminerar därmed helt målsättningar i utredningen om att öka mobiliteten och den internationella rekryteringen. Utredaren Fust verkar helt obekant med dessa förhållanden.
Vad utredaren Fust i detta sammanhang inte heller verkar känna till är att det internationellt, och speciellt i USA, finns en årlig ”jobb-cykel” för många (men inte alla) ämnen. Meriteringstjänster och postdoks utannonseras med början i augusti och rekryteringar slutförs runt januari-februari. Under denna period är det framför allt doktorander som är på sitt sista år av utbildningen som söker, och får dessa tjänster. Runt februari-mars har alltså de bästa kandidaterna på marknaden fått jobb eller postdoks. Därefter slutför de sin avhandling och disputerar, innan de tillträder tjänster kommande augusti.
De bästa unga forskarna har alltså redan fått meriteringstjänst (”assistant professor”) eller postdok månader och kanske ett halvår innan de får sin doktorsgrad. Såvitt jag känner till finns det inte ett enda universitet i USA till exempel, som kräver att sökande redan har en doktorsgrad när man ansöker och skriver kontrakt om en meriteringstjänst eller postdoc. Kandidater måste naturligtvis uppvisa doktorsgrad vid tillträde till tjänst. Detta är det normala internationellt: Att de unga bästa forskarna får jobb innan de formellt sett har behörighet för tjänsten. Man kan sedan naturligtvis inte tillträda tjänsten utan behörighet.
Sverige måste anpassa sig till internationella normer och cykler för att kunna vara framgångsrikt när det gäller internationella rekryteringar av unga, duktiga forskare. Det är inte lönt att annonsera internationellt om de lagar och regler vi har förhindrar bra rekryteringar.
Jag uppmanar minister Hellmark Knutsson och regeringen att agera omedelbart för att ändra Högskoleförordningens skrivningar gällande behörighet för meriteringsanställningar inklusive gällande postdoks. Behörig att tillträda anställning som postdoktor är den som avlagt doktorsexamen naturligtvis. Men sökande utan sådan examen måste kunna erbjudas anställning villkorad på att kriteriet uppfylls vid tillträde.
Slutligen, för det tredje, förefaller utredare Fust helt obekant med hur fort internationella rekryteringar på juniornivå går till. Fust föreslår att sakkunnigutlåtande fortsatt skall användas vid rekrytering till meriteringstjänster (sid 19). Detta går också stick i stäv med syftet att ”attrahera de bäst kvalificerade kandidaterna” på en internationell arena: Där går det oftast inte längre än 1,5-2 månader mellan sista datum för att söka en tjänst, och till det att den är tillsatt. I Sverige tar sakkunnigförfarandet och anställningsprocessen ibland upp till ett år (!). Internationellt vet alla stora universitet att de konkurrerar mellan sig om de bästa unga forskarna under månaderna för ”jobb-cykeln” och det gäller att kunna slå till snabbt innan andra hinner före. Detta görs dock utan att göra avkall på kvaliteten på urvalsprocessen – alla vill ju har de bästa de kan få – men processen ser lite annorlunda ut och går mycket snabbare. Sverige måste anpassa sig till detta också om vi ska ha någon chans alls att kunna rekrytera de bästa unga forskarna internationellt – annars har de redan fått jobb för länge sedan när våra kvarnar malt klart och vi kan erbjuda jobb. I det läget flyttar få.
Staffan I Lindberg
Professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och föreståndare för V-Dem Institutet vid Göteborgs universitet, medlem av Göteborgs universitetsstyrelse, Wallenberg Academy Fellow.