Torsdagen den 24 juli 2014 skriver miljöpartisten Eskil Jonsson i UNT under rubriken ”Ekonomismens hot” om vådan av ekonomisk tillväxt. Tron är grundmurad inom vänstern att ekonomisk tillväxt är av ondo och ska motarbetas till varje pris. Den ekonomiska vetenskapen har däremot sakliga argument för nyttan av ekonomisk tillväxt. Utan den finns ingen utveckling av välfärden.
Två dagar senare, lördagen den 26 juli skriver före detta kanslichefen i riksdagens utbildningsutskott Staffan Edmar i UNT om skolans nedrustning sedan dess kommunalisering 1993. Han gör som alla korrekta personer, nämligen beskriver skeendet. De bakomliggande orsakerna utelämnas dock: Att Sverige efter finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet inte längre hade råd med allt vad som tidigare rymdes inom offentlig sektor.
Det var också under 1990-talet, som ledande nationalekonomer i artiklar tog upp vikten av ekonomisk tillväxt (grön sådan) i det utsatta läge som landet befann sig i. Man led dock ett debatt- och opinionsmässigt nederlag inför ekonomismens företrädare, som då som nu, behärskar media. När tillväxtens möjligheter inte stod till buds återstod för rikspolitikerna att skära i offentlig verksamhet och skolan föll på lokalpolitikernas lott 1993. Kommunerna fick ta hand om skolan, men fick inte tillräckligt med pengar. Dock synes skolan i dag vid olika jämförelser ha tillräckligt med medel i många kommuner. Våra 290 kommuner är mycket olika. Här finns också problem som Edman så bra redogör för som inte har ekonomiska orsaker.
På systemnivå finns alltså ett samband mellan den flummiga ekonomism, som Eskil Jonsson (MP) driver med känslomässiga argument, och den sakliga beskrivning av skolans förfall under kommunal regi, som Staffan Edman med moralisk emfas berättar om. För en nationalekonom är det helt enkelt fråga om orsak och verkan. Likaväl som finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet var ett resultat av överhettad ekonomisk vänsterpolitik så beror den resursknapphet som upplevs i dag på vänsterns fobi för ekonomisk tillväxt, något som borgerligheten tyvärr har absorberat som egen politik i stället för att ta strid.
Nu har nationalekonomer ett privilegium, nämligen att argumentera för en sak ett fåtal gånger. Man behöver inte tjata. Det finns ett sätt att ta reda på vem som har rätt, nämligen att vänta och se. Det måste numera bli en kris först, då politiker inte längre styrs av information från ett oberoende utredningsväsen utan av spinndoktorer i varje partikansli som låter politikerna spela på folks känslor.
Sakligt sett har Sverige de senaste sex åren (en konjunkturcykel) en BNP-tillväxt per person i underkant av 0,5 procent. Arbetsproduktiviteten är cirka två procent per år. Det innebär att vi producerar oförändrad BNP med två procent färre i arbetskraften per år. Med ett ”drag” i ekonomin på enbart 0,5 procent friställs 1,5 procent av arbetskraften per år. Rent matematiskt ska arbetslösheten växa och gör också det. Den är nu uppe på en nivå över 8 procent. Visserligen finns demografiska faktorer som ska vägas in men som inte stör kalkylen nämnvärt.
Man kan tycka att partier som har som ideologi att tillväxten ska vara låg eller obefintlig även bör ha en moralisk skyldighet att presentera en begriplig lösning på hur arbetslösa ska få en värdig försörjning under sina liv och hur krympande resurser till välfärden ska hanteras. Vad ska bort? Ge raka besked om det.
Rikspolitikerna tog under 1990-talet 250 miljarder ur AP-fonderna och nu slår bromsen i pensionssystemet till väl ofta. Den bostadssociala politiken avvecklades helt och nu byggs för få hyreslägenheter. Neddragningarna inom försvar och rättsväsende har varit betydande. ÖB:s tal om ett en-veckas-försvar var en väckarklocka. Tågen står allt oftare stilla på grund av bristande underhåll. PISA berättar att den svenska skolan inte kan mäta sig med den i våra konkurrentländer. Hur mycket till behövs för att underminera den svenska förmätenheten – fördomen att vi trots allt, alltid är världsbäst – så till den grad att artiklar som dem om ekonomism och annat vänsterflum blir omöjliga att ta in i dagstidningar vars journalistik har ambitionen att ligga på kunskapande nivå?
Får jag som expert på kommuner tipsa om att nästa skandal av PISA-format sannolikt kommer inom äldreomsorgen. Kostnadseffektiviteten inom denna verksamhet har drivits extremt hårt under de senaste sex åren. Frågan är om kvalitetseffektiviteten, som är svårare att mäta, har hängt med. Det kan vara tveksamt. Vid bristande tillväxt måste pengar tas någonstans ifrån för politiker som vill satsa på mer röstvinnande verksamheter.
Hans Jensevik, Nationalekonom