Trettio liv i veckan eller fyra om dagen. Så många tar sitt liv i Sverige. En person av dem är barn under 18 år. Kvar blir chockade och förtvivlade familjer och vänner som upplever sorg men även skuld och ilska. Det handlar om tusentals personer vars liv för alltid förändrats, vars liv trasats sönder.
De får PTSD-liknande symptom, problem med minnet, oförmåga att hantera stress, sömnsvårigheter, panikångest, problem att klara vardagen. De flesta har komplicerad sorg, inte depression. Möten med oförstående läkare som inte förlänger sjukskrivningen, som säger: Du måste gå vidare, fastna inte i sorgen. Känslan av tystnad, att ingen vågar prata om självmordet gör sorgen extra tung att bära.
Initialt behövs professionell hjälp av psykolog eller kurator men känslan av att ingen förstår på djupet vad de går igenom gör att det också behövs andra stödformer. Vi som arbetar med efterlevandestöd får ofta höra att de professionella har läst sig till sina kunskaper och vet inte hur det känns på riktigt, men i samtalsgruppen vet alla vad vi går igenom.
De drabbade behöver känna samhörighet med andra drabbade. Känna att de inte är ensamma. Möta andra att dela sin sorg med och få bekräftelse från de som hunnit längre i sin sorgbearbetning. Se och förstå att det finns ett liv även efter förlusten, men att det tar tid att sörja. Ett liv som aldrig blir som förut men ett fullt godtagbart liv.
Det är något som Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd (SPES) kan ge. Som ideell organisation är vi unika. Alla i SPES är själva efterlevande och genom det har vi en helt unik erfarenhet och kunskap. Vi är de enda som faktiskt kan säga: Vi vet vad du går igenom!
Vi är efterlevande som stödjer andra efterlevande genom en evidensbeprövad metod baserat på 30 års verksamhet. Vi finns nära och är tillgängliga i nästan hela Sverige. Genom att hjälpa drabbade arbetar vi förebyggande då efterlevande är en riskgrupp.
Sedan 2008 finns vi i Uppsala där vi genom åren har hjälpt många anhöriga. Vi erbjuder samtalsgrupper för vuxna, för unga vuxna och en Läsa för livet-grupp – en form av biblioterapi där vi utifrån litteratur i olika former samtalar och bearbetar vår förlust.
Folkhälsomyndigheten har ännu inte presenterat siffror för 2018, men 2017 tog drygt 50 personer sitt liv enbart i Uppsala län, inräknat osäkra fall. Dessa 50 personer lämnade minst tio efterlevande: familj, släkt, nära vänner. Det innebär att 500 personer varje år går igenom detta trauma i vårt län. Jämfört med hur många som dör i trafikolyckor är det stor skillnad. 2017 omkom 10 personer i trafiken i länet, och man kallade det ett mörkt år. Hur mörkt är inte 2017 vad gäller självmord?
SPES i Uppsala måste kunna fortsätta stödja. För att göra det behöver vi bra förutsättningar. Vi behöver en trygg ekonomi så vi slipper vara beroende av gåvor. Vi behöver ha en för oss anpassad lokal och inte behöva ha enskilda möten med drabbade personer på något café.
En lokal där vi kan bedriva vår verksamhet i en lugn och trygg miljö, samt ekonomiska medel för resor då vi reser inom hela vårt län för att hjälpa familjer på plats men även för att föreläsa om självmord och berätta om SPES arbete för personal inom olika vårdverksamheter, för elever och personal inom vårdutbildningar.
Vi vill genomföra utflykter med gruppernas deltagare och själva kunna delta vid olika kurser och seminarier om självmord och psykisk ohälsa. Vi behöver också medel för att uppmärksamma Suicidpreventiva dagen den 10 september varje år.
Svårigheten är att veta hur stor del av sökta medel vi beviljas, få en god ekonomi och känna trygghet. För 2019 sökte vi verksamhetsbidrag från två olika nämnder. SPES tilldelades en lägre summa än vi hoppats på. Summan täcker inte hyran under ett år för lokalen vi hyr.
Vi i SPES Uppsala oroas över att behöva dra ner på vår verksamhet. Vi behöver kontinuitet. Vi vill fortsätta rädda liv. Det är vi skyldiga de drabbade.