Renmarkskommitténs ordförande Eric M Runessons har presenterat sitt delbetänkande för samers nyttjanderätt, ”Jakt och fiske, i renbetesland”. Trots det har en saklig debatt i media av Sveriges största jordreform har uteblivit helt.
Efter att ett fåtal skribenter kritiserat konsekvenserna av förslaget, startade en våg av journalistiskt försvarande från tidningar och kulturskribenter. Man hävdade ”samernas rätt” till denna nyttjanderätt. Argumenten var känslogrundade utan sakliga argument och baserades på tidigare förtryck mot samer.
Ett tabu finns för att peka på det som är till nackdel för samerna. Det har uppenbarligen sin grund i de fruktansvärda övergrepp de tidigare blivit utsatta för. Men, staten och kyrkan har genomfört övergrepp mot flera grupper som häxprocesserna och tvångssteriliseringar. Övergrepp finns även av fler minoriteter i norr som tornedalingar, kväner och lantalaiset., omkring 70 000 personer. Dessa övergrepp får vi lämna bakom oss som en viktig påminnelse om det som inte får ske på nytt. Blanda inte ihop övergreppen mot samerna med kritiska röster mot ett överlåtande av nyttjanderätten av hälften av landet till de renägande samerna.
I Sverige bor cirka 30 000 samer. Av dessa äger omkring 3700 minst en ren. Renägandet är organiserat i samebyar. Andelen röster i samebyn bygger på hur många renar varje renägare har. Totalt för alla samebyar i landet rör det sig enbart om cirka 200 renägare som till minst hälften av sin inkomst försörjer sig på renskötsel. De bildar en elit som ärvt sitt renmärke och ett stort antal renar. Samer utan renar ställs utanför makten i en sameby.
En ny renskötsellag leder till att 99,96 procent av hela Sveriges befolkning och upp till 88 procent av den samiska folkgruppen utan renar, blir påverkad av rätten att oförändrat röra sig i fjällen med tillgång statens vandrarstugor, fiske och jakt. Girjasdomen 2021 ledde till att Girjas sameby tillät endast boende i Norrbotten fortsatt tillgång till Girjas marker för fiske och jakt. Cirka 100 kronor för fiske och 400 kronor för jakt per dygn. Icke-norrbottningar kan numera endast få tillgång till fiske på kommersiell bas. Ett fiske i Tjounajokk under tre dygn med helpension och helikoptertransport för 35 000 kronor. Vi kan se fram emot att en internationell ekonomisk elit får tillgång till renbetesland. Stora inkomster från en lyxturism riskerar hamna i fickan på den elit av renägare som äger flest renar.
I Dagens Nyheter myntade skribenten Po Tidholm 24/10 begreppet ”kulturyttring för renskötseln och att den måste behållas. Men är vi där nu och hur? Produktionen av renkött kräver omfattande statliga stöd, omkring 80 procent. Rennäringen hade varit utdöd, likt andra kulturyttrande verksamheter som exempelvis timmerflottning och driften med fjällkor, utan detta stöd. Men är renskötseln en ”kulturyttring” i dag? Den är numera rationaliserad med helikoptrar och terrängfordon och dess utsläpp av växthusgaser överskrider kraftigt motsvarande utsläpp från till exempel skogs- och jordbruk. Stora slitage finns även av den känsliga markvegetationen av markfordonen. Uppfyller all renskötsel i dag normen för en ”kulturbevarande verksamhet”?
Samernas kulturella särart är i modern tid renskötseln. Jakt och fiske har tillämpats av alla i renbetesland inklusive tornedalingar, kväner och lantalaiset. Varför ska enbart samebyarna med deras renägare få nyttjanderätten till jakt och fiske jämfört med denna större grupp av ursprungsbefolkning? Staten med sina ekonomiska bidrag och tillstånd att kraftigt decimera rovdjursbestånd, har hållit en olönsam renskötsel under armarna. Nu ska 99,96 procent av landets befolkning, som skattesubventionerat renskötseln, utestängas från ett rörligt friluftsliv i renbetesland.
Jag är helt övertygad om att vi i Sverige vill stötta en renskötsel som bedrivs på ett kulturbevarande sätt. Men till vilket pris?
Vi står inför landets största jordreform. Öppna upp för en saklig debatt med yttrandefrihet i media. Låt oss alla lägga upp alla fakta på bordet innan nyttjanderätten av rörligt friluftsliv, fiske och jakt, till halva Sveriges landyta, lämnas över till 3700, eller kanske snarare cirka 200, renägare.