Vi i vår familj har ett extrabarn sedan sommaren 2016. Ahmad, född i Afghanistan men på flykt sedan ett års ålder. För två år sedan kom han till Sverige. Vi lärde känna honom i februari 2016 under en afghansk fest som anordnades i Sankt Perskyrkan i Uppsala. I juni 2016 bad han oss om hjälp. Han skulle bli flyttad från skola och familjehem i Uppsala till Gävle. Han ringde med frågan ”Kan ni hjälpa mig?” På en sådan fråga fanns det för oss bara ett svar.
Han flyttade in till oss i juli månad efter en noggrann utredning från Gävle socialtjänst som gick ut på att kolla om vi var mogna uppgiften att ta hand om Ahmad.
Under 15 månader har Ahmad bott och varit en medlem av vår familj. Vi har två ytterligare hemmavarande barn, så Ahmad är vårt mellanbarn. Tillsammans har vi pratat om framtid och förhoppningar. Tillsammans har vi oroat oss för kallelsen till Migrationsverket. Tillsammans har vi spelat spel och åkt på semester. Tillsammans har vi lagat middagar och följt tv-serier. Tillsammans har vi fasat över det beslut vi vet kommer att komma. Tillsammans har vi läst läxor och pratat om demokratins styrka och svagheter. Tillsammans har vi skrattat och gråtit. Tillsammans är vi en familj.
Nyligen fick Ahmad veta att han inte har tillräckliga skäl för att få stanna i Sverige. Vi har gråtit en hel kväll. Siri, 13 år, har upprepat samma mening som ett mantra: ”Det är så orättvist”.
Ja, livet är orättvist. Det handlar om Ahmad och tusentals andra barn.
Vem får stanna? Vem får avslag? När jag pratar med lärare som arbetar med dessa barn på olika skolor i Uppsala får jag alltid samma svar.
”Vi förstår inte varför x får stanna och inte y, de har ju samma historia.”
”Vi förstår inte varför så många får avslag vid första beslut men vid överklagan kan få ett ja till att stanna.”
”Det är lika slumpmässigt som ett roulettespel.”
”Väntan är ett helvete. Barnen bryts ner.”
Hur kan den svenska regeringen tillåta det här scenariot?
Vår pojke har på ett och ett halvt år läst in grundskolans utbildning årskurs 6-9 i svenska, matte och engelska och ytterligare fem ämnen. Det är vad som krävs för att få behörighet att söka in på ett nationellt gymnasieprogram. Samma krav som krävs för varje barn i vårt land som söker till gymnasiet. Han går nu i en klass med svenska ungdomar på Internationella gymnasiet i Uppsala. Hans mål är att komma in på juristutbildningen.
Vår Ahmad och tusentals andra unga människor med en vilja starkare än stål har vandrat över bergen, satt sig i gummiflottor och riskerat livet på Medelhavet och så småningom nått Sverige. De här människorna har begåvats med ett jädrar anamma som vi alltför sällan ser. De här människorna har upplevt sexuella övergrepp, dödsångest, misshandel och ändå är de beredda att satsa allt för att bli en del av vårt samhälle. Varför tar vi inte emot dem med öppna armar? De är en resurs för vårt land. Inte en black om foten.
De flesta av de afghanska flyktingarna ser inte en möjlig framtid i Afghanistan. De kommer inte att frivilligt resa till det land som de knappt satt sin fot i eftersom de varit på flykt från landet sedan de var små. De här människorna kommer att leva gömda i vårt Sverige. De kommer att behöva stjäla för att få mat. De kommer att dras in i annan kriminalitet. De som har lite ”tur” kommer att få ett svartjobb. De kommer att utnyttjas och de kommer inte bli stolta skattebetalare. Nej, de blir rotlösa människor i utanförskapets Sverige.
Jag känner igen historien. Ska vi återuppleva de misstag Sverige begick i sitt flyktingmottagande 1938-1942? Misstag som kostade människor livet. Jag tänker på de judiska flyktingarna. Dessa flyktingar ska nu få minnesstenar i gatan, hade det inte varit bättre om de fått stanna - och leva? Efter kriget tillsatte regeringen en kommission, Sandlerkommissionen, för att granska hur man hanterat flyktingsituationen - deras arkiv finns på Riksarkivet. Den läsningen lär vara bedrövlig.
Ska det behövas en ny Sandlerkommission om några decennier? Ska vi i framtiden behöva skämmas över politiska beslut under 2016 och 2017? Precis som vi nu gör inför besluten under 1900-talet? Ska vi behöva erkänna att regeringens politik 2017 lett till ökad kriminalitet och motsättningar på grund av alla de människor som gått under jorden?
Ska vi behöva erkänna att vi förlorade tusentals unga människors bidrag till den svenska välfärden? Arbetskraft som landet behövde och skatter som aldrig kom medborgarna till del. Ska vi om några årtionden lägga nya minnesstenar i våra gator för att påminna oss om sveket mot de ensamkommande afghanska barnen 2017?
Susanne Wärend
Förstelärare i SO-ämnen på Katarinaskolan i Uppsala