Mattias Jansson, kommunfullmäktigeledamot och ledamot Gatu- och Samhällsmiljönämnden (SD), och Maria Rosander, gruppledare (SD).
I den ständigt pågående diskussionen om Uppsala centrums framtid blir perspektivet ofta ensidigt. Alla parter, politiker, företrädare för näringslivet, kommuninvånare och media talar återkommande om hur man vill ha ett levande centrum. Det låter ju bra, men det visar sig ofta att det inte alls är klart vad man egentligen menar med det.
Från vänsterstyrets håll verkar ”ett levande centrum” mest betyda en bilfri stad med gågator, charmiga butiker, kaféer och restauranger med uteserveringar fulla med flanörer, nätverkande studenter och tillfälliga besökare.
En undersökning gjord av handelskammaren, där företag med sammanlagt drygt 1400 anställda har deltagit, ger en bild som är betydligt mer komplex. Där påpekas att det talas mycket om ”attraktivitet i bottenplanet”. Butiker och matställen i gatuplanet kanske syns mest, men i själva verket betalas mellan 70 och 80 procent av hyrorna i centrala Uppsala av alla de företag som har kontor där.
Varför vill man vara mitt i city? Saker som framhålls är tillgänglighet och närhet till stationen, men man nämner också möjlighet till biltrafik. Sammanlagt arbetar ungefär 46 000 personer i centrum, och antalet bofasta uppgår till drygt 13 000.
Även om huvuddelen av de yrkesverksamma endera reser kollektivt eller går och cyklar till jobbet så är många beroende av bil även i arbetet. Det är allt från hantverkare till mäklare, säljare, it-tekniker, affärsutvecklare, arkitekter, lantmätare, inspektörer inom byggnad, miljö eller hemtjänst. Listan kan göras lång. De kan arbeta en del av sin tid i centrum men behöver också röra sig i tjänsten, och en stor mängd av dessa resor kan inte rationaliseras bort eller ersättas av gång, cykel eller buss. Det är inte heller säkert att de alltid kan detaljplaneras i förväg.
Hela 79 procent av de tillfrågade menar att avstängningar och trafikbegränsningar påverkar företagens arbete och det gäller alltså inte bara resor till och från arbetsplatsen – utan även resor i arbetet. Flera av de svarande företagen har därtill upplevt problem att rekrytera och behålla anställda.
Näringslivet i centrum i sin helhet är dessutom en form av symbios. De restauranger och butiker – som vissa politiker är så förtjusta i att prata om – är helt beroende av de företag som har sina kontor högre upp i husen. Det exempel som oftast används är besökare på kvällar och helger, men det är en illusion att tro att det är den publiken som de här verksamheterna lever på. Lejonparten av centrumnära handel och service nyttjas av andra yrkesverksamma i centrum.
Om centrala Uppsala ska leva så krävs det att företag kan verka där och inte bestämmer sig för att sitta någon annanstans. För den saken behövs framkomlighet med bil, och då alltså inte nödvändigtvis för pendlingsresor, utan för alla andra sammanhang där man kan behöva bil i tjänsten.
Sverigedemokraterna anser att vänsterstyret lägger alldeles för stort fokus dels på gång- och cykeltrafikanter, dels på tillfälliga besökare. Man talar om balans, men vi ser ett fullkomligt snedvridet favoriserande av vissa grupper av trafikanter av rent ideologiska skäl. Ett exempel är det cykelparkeringshus som byggdes för 47 miljoner kronor och där övervåningen numera står så tom att man från kommunens sida funderar på om andra verksamheter kan lokaliseras dit.
Det råder ingen tvekan om att alla som verkar i centrum inte kan, vill eller behöver ta sig dit med bil, och att cykel och kollektivtrafik har stor betydelse. Men det behövs faktiskt biltillgänglighet också, vilket syns tydligt i de synpunkter som kommer in från företrädare för näringslivet. Det är därför Sverigedemokraterna är ett bilvänligt parti, något som vi varken skäms över eller försöker dölja.