Sverige måste ta ansvar för de unga som inte klarar av skolan. Att inte ha gymnasieexamen i dagens Sverige har förödande konsekvenser.
Det är djupt oroande att var tredje elev av en årskull inte lyckas ta sig igenom utbildningssystemet.
Det handlar om cirka 30 000 ungdomar, varje år. Så har det sett ut under lång tid, men ändå tycks politiken inte ta till sig varken problemets allvar eller omfattning. Det duger inte att en mängd utredningar avlöser varandra men att de politiska besluten uteblir. Bristen på politik bromsar den alldeles nödvändiga utvecklingen av svensk skola.
Utredningen ”Vårt gemensamma ansvar- för unga som varken arbetar eller studerar” (SOU 2018:11) har nyligen lämnat sitt slutbetänkande. Där föreslås olika åtgärder för att minska antalet ungdomar som hamnar utanför studier och arbete. Det handlar oftast om ungdomar som saknar gymnasieexamen.
Flera av förslagen riktar in sig på att utveckla det kommunala aktivitetsansvaret. Det är förstås viktigt.
En ny rapport från Skolverket visar att bland de elever som bara saknar enstaka betyg när de går ut gymnasiet är det endast ett fåtal som läser klart sin gymnasieexamen på Komvux.
Att det kontinuerligt är flera tusen elever som är så nära examen och som inte heller når examen inom Komvux, visar inte bara på gymnasieskolans problem. Det kan också vara en indikation om att aktivitetsansvaret, vars syfte i första hand är att få ungdomar att återuppta sina studier, inte fungerar tillfredsställande.
Allra störst fokus borde dock läggas på det förebyggande arbetet, det vill säga att öka ungdomars möjligheter att klara av sin skolgång. Det är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn för att motverka arbetslöshet och utanförskap.
Men när det gäller att underlätta ungas väg igenom utbildningssystemet hänvisar den ovannämnda utredningen till en rad andra utredningar eller initiativ som ska råda bot på problemen.
Bland annat Gymnasieutredningen, Samverkan för bästa skola, Frånvaroutredningen och Skriva-läsa-räkna-garanti. Det väcker en stor frustration.
Faktum är att det har gått två år sedan gymnasieutredningen la fram sina nästan hundra förslag. Men på grund av någon sorts ”låt gå-mentalitet” har endast en handfull av förslagen blivit verklighet, och lika lite har hänt sedan Frånvaroutredningen presenterade sina förslag 2016.
Vad gäller Samverkan för bästa skola, omfattar den i nuläget mindre än en procent av landets skolor. Hur kan någon tro att detta ska göra en märkbar skillnad i hela landet? Läsa-räkna-skriva- garantin är ett lovvärt initiativ, men Sverige behöver bland annat flera tusen nya speciallärare för att kunna nå målet att alla elever ska kunna läsa, skriva och räkna när de lämnar årskurs 3.
Utredningen om unga som varken arbetar eller studerar lämnar också förslag som ska motverka elevfrånvaro. Detta genom införande av nationell frånvarostatistik. Nationell uppföljning kan vara viktigt, men det räcker inte. Det är inte databaser som får elever att vilja gå till skolan, utan det handlar om motivation som skapas av strukturerad undervisning av legitimerade och engagerade lärare i en miljö med studiero och fokus på kunskap. Att elever får den undervisningstid de har rätt till i gymnasieskolan och att lärare ges tid för att kunna möta varje elev utifrån elevens förutsättningar är dock något som inga utredningar hittills lämnat förslag på.
Det görs för lite och det går för långsamt. I stället för fler utredningar som hamnar i byrålådan krävs det politisk handlingskraft och mod om man på riktigt vill ta tag i den svenska skolans problem.
Lärarnas Riksförbund menar att följande reformer kan göra skillnad på riktigt:
- Statlig finansiering
Sveriges kommuner ensamma klarar inte av att finansiera skolan. Skillnaderna mellan kommuner har ökat och resurserna når inte de elever som är i allra störst behov av dem. För att långsiktigt komma till rätta med problemen krävs det en övergripande reform som riktar in sig på skolans kompensatoriska uppdrag och styr resurserna dit där de behövs som allra mest för att alla elever ska kunna klara av skolan. Det innebär att staten måste ta ett helhetsgrepp kring frågan om styrningen och finansieringen av den svenska grund- och gymnasieskolan.
- Statliga satsningar för att minska lärarnas arbetsbelastning
Lärarna måste ges förutsättningar att se varje elev och kunna anpassa undervisningen utifrån varje enskild grupps och individs behov. Lärarnas Riksförbunds undersökning från 2016 bland gymnasielärare visade att över 60 procent av de tillfrågade lärarna saknade tid för att kunna engagera sig i eleverna och uppmärksamma dem som finns i riskzonen för att hoppa av sina studier.
- Statliga satsningar för att utbilda och rekrytera fler speciallärare
Sverige behöver flera tusen nya speciallärare, framförallt i lågstadiet. Stödinsatserna måste i större utsträckning än i dag riktas mot de tidiga åldrarna. I dag sätts mest specialpedagogiskt stöd in i årkurs 9 – det är för sent.
- Inför en tydlig timplan även i gymnasieskolan
Likvärdighet i skolan innebär att alla elever har samma möjlighet att nå kursmålen. Men vi vet att antalet undervisningstimmar för en gymnasiekurs om 100 poäng kan variera allt mellan 50 och 110 timmar beroende på skola. Gymnasieskolan måste få en reglering som innebär att en gymnasiepoäng motsvarar minst en garanterad undervisningstimme eller om ämnesbetygen blir aktuella ska ämnenas omfattning kopplas till ett visst lägst garanterat antal undervisningstimmar.
Svensk skola förtjänar ett bättre öde än att förpassas till vänteläge. Vi kan inte fortsätta att svika var tredje elev. Alla elever måste få möjlighet att lyckas!